VARFÖR VILL ALLA ALLTID ATT ALLTING SKA BLI HÅRDARE OCH KALLARE? VAD ÄR FEL MED KÄRLEK, OMTANKE OCH FÖRSTÅELSE?

27.12.2018

Som tonåring ville jag vara en riktig hårding. En rebell som struntade i allt. Mina förebilder var alla punkare; Johnny Rotten, Joe Strummer, Sid Vicious, Iggy Pop och många fler. Hårda killar som bad hela samhället att fara åt helvete. Målet var att dö ung, senast vid 21. Lyckades jag inte dö ung skulle jag i alla fall dö som gammal rebell. En outsider; den där gubben i slitna kläder och för stor vinterrock, orakad och ful, lite obehaglig och med vild blick. Gubben du ser i parken eller vid vägkanten ensam en decemberkväll med en flaska i handen.

Det sista alternativet är ju för all del inte för sent än.

Så här i slutet på året har i alla fall jag ett inre behov av att summera vad som hänt så här långt i livet. Det är alltid lite melankoliskt när jag tänker på den tid som flytt, den kärlek som försvunnit och den kärlek som finns kvar. Ett år mindre att umgås med alla de jag älskar. Min familj, mina vänner. Varje gång tänker jag att jag ska ta tag i några av de relationer som jag saknar och förvånansvärt ofta lyckas jag faktiskt. De sista åren har jag lyckats återfå kontakt med flera av de vänner jag älskar, men nästan hade glömt bort. Facebook är inte bara dåligt. Det är lätt att glömma det ibland.

Så här i efterhand och i min begynnande ålderdom kan jag konstatera att jag som tonåring hade hälften fel och hälften rätt om min personlighet. Jag vill fortfarande vara rebell. Säga vad jag tycker, diskutera, bli arg, ibland tycka omvärlden är dum som ingenting fattar. Den sidan av min personlighet är tydligen svår att sudda bort. Däremot har jag nu förstått att den andra sidan, den hårda och kalla, är helt borta. Det visar sig nu på livets höst att jag är en riktig mes. En mjukis som på något sätt fått förmågan att känna in att nästan alla bär på en mental ryggsäck som sätter spår i individens handlande. Till och med den mest förhärdade brottsling eller förvirrade sverigedemokrat. Det betyder inte att jag anser att människor har rätt göra vad de vill. Ansvar har vi alla. För att inte göra andra illa. För vår demokrati och yttrandefrihet. För naturen och klimatet. För att upprätthålla ett anständigt samhälle. Men däremot gör vi inte samhället bättre om vi inte försöker förstå varandra och hjälpa varandra.

Jag fattar inte att det så inne att anse att hårdare straff för unga lagbrytare är något positivt. Lider inte den unge brottslingen nog? Blir det bättre av att ge hen ett hårdare straff? Finns det vetenskapliga belägg för detta eller driver vi detta med hårdare straff bara av primitivt hämndbegär? Minskar brottsligheten för att vi stänger in unga människor med förhärdade brottslingar i många år? Vad är kostnaden för samhället i stort? Mindre brottsoffer? I vart fall inte enligt den litteratur jag läst.

Lider inte uteliggaren, alkisen och knarkaren nog - måste vi dessutom stänga hemlösas hus och låta dem frysa och vara ännu mer utsatta? Är det inte nog att vi stängt våra gränser för nya flyktingar, måste vi dessutom förhindra familjeåterförening och använda påhittade metoder för att bestämma åldern hos ensamkommande pojkar bara för att känna att det är rätt att skicka tillbaka dem till ett krigshärjat land? Är det inte nog att en ung människa mår så dåligt att han eller hon begår brott - måste vi dessutom ge han eller hon ett straff för en vuxen?

För egen del skulle jag nästa år gärna se lite fler Karl-Bertil Johnsson och några färre Scrooge.

Hårdare straff ger ett hårdare samhälle. Kärlek, omtanke och förståelse ger mer kärlek, omtanke och förståelse.

Vad är fel med kärlek, omtanke och förståelse?

#kärlek #omtanke #förståelse #likgiltighetsuger