TRO GÖR MAN I KYRKAN

30.12.2017

Jag är uppväxt med ett uttryck som jag hört tusentals gånger av både mina mor- och farföräldrar liksom av mina egna föräldrar, nämligen "tro gör man i kyrkan". Uttrycket åsyftar att det inte är nog att TRO att jag har min husnyckel i fickan, jag måste veta. Det är inte nog att TRO att jag torkat mig och tvättat händerna efter att ha bajsat. Jag måste veta. Ett rimligt krav tycker även jag, som fört uttrycket vidare till mina egna barn.

Fast det tycker inte Jesus. Han föredrar de som tror. Bibeln (liksom Koranen) är fylld av uppmaningar att tro på det ofattbara. "Ni tror och det skall ske" säger exempelvis Jesus till de två blinda han i Matteusevangeliet påstås bota. Hade de inte trott hade de förblivit blinda. Såväl Bibeln som Koranen är fylld av samma typ av uppmaningar att tro - för då blir du salig.

Men hur kan någon tycka att det är bättre att tro än att veta? Häromdagen körde jag hem från Åre till Helsingborg eftersom jag VET att jag bor i Helsingborg och jag VET var Helsingborg ligger. Tänk så galet det blivit om jag trott att Helsingborg låg i Åmål? Det hade blivit både pinsamt, fel och väldigt jobbigt.

Ändå anser både Gud och Allah att det är bättre att tro än att veta. Och människor tror. I Egypten tycker vissa människor till och med att det är så viktigt att tro istället för att veta att de överväger att kriminalisera ateism; https://samnytt.se/egyptiska-parlamentet-kan-anta-lag-om-att-kriminalisera-ateism/

Detta leder mig till slutsatsen att troendet är en psykisk defekt som innebär att troende vill att alla andra ska tro som dem. För egen del får andra människor gärna tro på vilka konstigheter som helst, så länge de inte tvingar mig att tro på samma konstigheter. Jag tänker inte föreslå att religioner ska förbjudas. Däremot är jag beredd att revidera tidigare vetenskapliga sanningar för nya!

Inom juridiken finns det en processuell term som är användbar även utanför rättssalen, nämligen "bevisbörda". Väldigt förenklat kan man säga att den som påstår något har "bördan att bevisa" att påståendet är sant. Om åklagaren påstår att jag mördat en annan människa, åligger det åklagaren att bevisa att detta är ställt utom allt rimligt tvivel för att få mig fälld. Ett skäligt krav kan man tycka.

I tvistemål, till exempel frågor om skadestånd, kan bevisbördan placeras lite olika beroende på vilken av parterna som har lättast att förebringa bevis för sitt påstående.

Om jag till exempel på fullt allvar skulle påstå att det finns osynliga älvor i skogen där jag bor, är det i de flestas ögon högst rimligt att jag bevisar detta. Men om jag då säger att det är du som ska bevisa att älvorna inte finns - vad säger du då? 99 procent skulle säga att mitt påstående inte är rimligt, alltså är det jag som har bevisbördan för de osynliga älvorna. Jag säger inte emot.

Det är ju nämligen exakt samma med religion. Jag kan inte bevisa att det INTE finns en gud. Omöjligt. Men jag påstår ju heller inte att hen finns. Jag nöjer mig med det jag ser och de vetenskapliga framsteg som görs varje dag. Utan att tro. Utan Gud. Så vems är bevisbördan? Rimligen den som exempelvis påstår att det finns en osynlig pappa i himlen, med en son han tog livet av för att sona människornas synder plus en helig ande. Jag tröttnar aldrig på detta underbara cirkelresonemang som vilken lättviktare till advokat som helst hade pulvriserat i rättssalen.

Så varför nöjer sig de troende med att flegmatiskt slå sig ner i kyrkbänken och tro? Varför ställer de inte det rimliga kravet att få veta?

#tro #psykiskdefekt #bevisbörda #ateism #trogörmanikyrkan #fuckingåmål