TILL FÖRSVAR FÖR SVERIGEDEMOKRATERNAS VÄLJARE

14.11.2018

Ett av de värsta retoriska tricken en människa som tror på yttrandefrihet och tankefrihet kan göra är enligt min uppfattning att stigmatisera sin motståndare.

Tricket är gammalt - kalla din motståndare för otrogen, jude, outbildad, fascist, landsförrädare, utlänning, bög, neger, zigenare, miljömupp, muslim, rasist, militant vegan, lapp, PK, bakåtsträvare etc. - och förena detta med ett rått skratt och du är hemma. I värmen. I den härliga, gemensamma stämningen mot de andra. De svaga. Minoriteten.

Vi lider nästa alla, även jag, av den ovan beskrivna sjukan att beskriva våra motståndare som demoner, debila eller eljest opålitliga och allmänt svaga i tanken eller i vart fall outbildade. Det är trist att behöva peka på sina egna svagheter, men här har jag en (nämner inte alla övriga).

Jag erkänner - om än motvilligt - att jag hade fel. Jag överskattade vår förmåga att ta emot och integrera människor 2015. Jag kan nu förstå de människor som tyckte att det blev för många människor på för kort tid. Min övertygelse, som jag i och för sig inte övergett, om att frihandel, mångfald, nya människor, nya tankar, kulturella influenser, öppna gränser med mera ger ständigt ökat välstånd, visade sig i det korta perspektivet vara lite väl optimistisk. Men jag är fortfarande övertygad om att öppna gränser i sig är positivt och nationalism och fördomar är negativt.

Här kan jag förstå hur många av de som nu vände sig till SD kände sig. Få utom SD tog dessa väljare på allvar vilket, i backspegeln betraktat, föga oväntat ledde till att stora väljargrupper vände sig till SD och att de flesta av de övriga partierna först under galgen ändrade ståndpunkt i invandringsfrågan. Det märkliga är att de synpunkter som för bara ett par år sedan ansågs ganska självklara såsom rätten till familjeåterförening, nu tycks lika extrema som flyktingmotstånd var då.

Problemet är som så ofta att vi är så upptagna med att framföra våra egna åsikter, att vi glömmer lyssna på de andra. Särskilt de svaga eller de små minoriteterna, vilket ju var exakt de grupper SD lyssnade på från start. I nutid blir det dock lite patetiskt när Åkesson framställer sig som en outsider. En martyr. Numera är hans parti trots allt det tredje största och väletablerat i Riksdagen.

Alla människor bör få framföra sina åsikter i en civiliserad debatt, alldeles oavsett hur vidriga vi tycker att dessa åsikter är. Om den framförda åsikten är helt fel, borde det ju inte vara svårt att motbevisa den. Å andra sidan, om någon av majoriteten tvingas vara tyst, så kanske vi aldrig får veta sanningen. För ingen kan väl tro att hen är ofelbar?

Dessutom, även om en åsikt till stora delar faktiskt är fel, så innehåller den ju i vart fall ofta ändå en del av sanningen. Så utan fritt meningsutbyte kommer vi inte att närma oss sanningen eftersom en del av sanningen tystats.

Och även om ett påstående visar sig vara helt sant, så måste vi enligt min mening ständigt utsätta sanningen för ifrågasättande som ett sätt att hålla sanningen levande och förståelsen för sanningen vid liv. Förstår vi inte varför 1+1=2 blir ju lösningen bara en innehållslös dogm utan eget värde.

Så vad kan vi lära oss av de senaste åren? Jo, att om vi lyssnat på oron då hade vi inte nu haft det parlamentariska läge vi har. Å andra sidan. Om vi nu tar SD:s framgångar till intäkt för att nästan alla partier ska göra som SD, då gör vi oss skyldiga till samma misstag igen fast tvärtom. Det lär inte minska polariseringen i vare sig Riksdagen eller oss vanliga människor emellan.

Så även om det är jobbigt måste vi lyssna på varandra. Vilket dock aldrig får bli samma sak som att bli likgiltig och acceptera ideologier som hör hemma på soptippen. Men så länge vi på ett civiliserat sätt kan tala med varandra och lyssna på varandra, även minoriteter, finns det hopp för demokratin.

Veckans Lillemicke: Många miljömuppar tycker det är fel att ta flyget till Alperna. Men hur skulle man annars hinna fram innan glaciärerna smälter?

#politik #sd #demokrati #likgiltighetsuger