TILL FÖRSVAR FÖR KYRKAN – EN BLOGG OM FRID OCH GEMENSKAP UTAN VINST

25.10.2018

Jag har inte direkt försökt att hålla hemligt att jag inte är medlem i Svenska kyrkan. Men det betyder inte att jag avskyr kyrkan. Faktiskt ser jag till och med mycket gott i kyrkan. En av de goda sakerna tänkte jag skriva om här.

Jag, liksom de flesta svenskar i min generation, är född in i Svenska kyrkan.

Detta var inget som i och för sig gjorde något större intryck på mig och mina föräldrar kan knappast beskyllas för att ha utsatt mig för någon religiös uppfostran, än mindre religiösa påtryckningar. Visserligen är jag både döpt, konfirmerad och gift i kyrkan, men inte beroende på någon särskilt utvecklad religiositet utan mer för att alla mina kompisar gjorde likadant. Mitt förhållande till Jesus betecknades möjligen av att jag under barndomsåren tyckte han såg lite läskig ut där han hängde på kyrkväggen. Mitt förhållande till kyrkor var mest präglat av krucifixen och därför tyckte jag som barn att kyrkor var lite som spökhus. Läskiga. Han ser ju så förfärligt sträng ut den där Jesus.

Som vuxen var jag en typisk svensk med ett typiskt svenskt, sekulärt förhållande till kyrkan. Det vill säga jag tolererade kyrkan, men skulle inte acceptera att kyrkan lade sig i politiken. Samtidigt hade jag väldigt få tankar om det fanns en gud eller inte. Ämnet intresserade mig helt enkelt inte.

Så kom då dagen då insikten kom. Jag är inte religiös. Jag är övertygad om att de inte finns en gud. Jag vill inte vara en del av detta. Jag gick ur kyrkan men lovade mig samtidigt att betala minst lika mycket i välgörenhet som jag tidigare betalat i skatt. Ingen skulle kunna beskylla eller förväxla min bristande kyrklighet med snålhet. Det löftet har jag för övrigt hållit.

Droppen som fick bägaren att rinna över var en begravning av en anhörig. Den döde hade varit en extremt levnadsglad och härlig person. Alltid nära till skratt och högt upp i åldern fortfarande med lekfullheten i behåll.

Och där stod en dyster präst i kåpa och talade om någon helt annan person uppenbarligen. Och om vad som nu väntade min avlidne släkting. Det stod mig upp i halsen och jag kände mig rent fysiskt spyfärdig efteråt. Mentalt våldtagen i smyg av en läskig typ i kåpa.

Efter denna upplevelse började jag fundera igenom min relation till gud och upptäckte att jag inte hade någon. Jag läste Bibeln och fann inga svar. Jag funderade över de övergrepp kyrkan begått under två tusen år. Dess judeförföljelse. Dess hat mot homosexuella. Manliga prästers övergrepp mot barn. Dess moraliserande. Dess vetenskapsmotstånd.

I hastigt mod under en middagsdiskussion gick jag ur kyrkan via sms.

Härligt. Äntligen var jag fri. Jag förkastade allt. Hela härligheten med himmel, Jesus, helvete, skuld, arvsynd och allt annat jag förknippade med kyrkan.

I ett skede - det medger jag gärna - var jag extremt kritisk mot allt och alla som kunde förknippas med kyrkan.

Kritiken har därefter mildrats över åren och på senare år har jag till och med kunnat medge att kyrkan faktiskt också gjort och gör mycket gott. Det är dock inte så, det måste påpekas, att gubbfan blivit så gammal att jag blivit religiös. Men jag har insett att kyrkan gjort och gör också mycket gott.

Dock har jag tills alldeles nyligen haft intellektuellt väldigt svårt att förstå varför människor går i kyrkan. Allt det ideella engagemanget för svaga och att göra gott kan jag förstå - men jag har inte kunnat förstå varför människor bokstavligt talat går till kyrkan på gudstjänster. Tills i söndags.

I söndag var jag tillbaka i kyrkan, för andra gången sedan jag gick ur den. Det var ett öppet samtal mellan den gamle punkaren Stefan Sundström och den kände prästen och satirikern Kent Wisti. Och tänk - det var en gammal punkare som krävdes!

När Stefan Sundström, utifrån sitt agnostiska perspektiv, beskrev det positiva med att bokstavligen gå i kyrkan och på gudstjänst - då förstod jag äntligen.

Kyrkan är en plats där ingen vinst ska göras. Människorna som är där ska inte bestämma något eller komma överens om något. ingen prestige. Inga pengar. Ingen status. Det enda människorna vill är att bejaka sin andlighet och vara en del av en gemenskap. Att känna att det finns något som är större än de själva och deras egna liv. Frid.

Nej - jag ska inte gå med i kyrkan igen. Den frid jag som alla andra ibland söker, får jag på annat sätt. Men äntligen kan jag förstå.

#svenskakyrkan #levandesamtal #vikenskyrka #likgilighetsuger #kentwisti #stefansundström #ksmb