RING, RING - BARA DU SLOG EN SIGNAL

16.11.2017

I gårdagens DN, 2017-11-15, kunde man läsa hur vår användning av teknik medverkar till grova brott mot de mänskliga rättigheterna - ett begrepp som helt saknar innebörd om ingen försvarar rättigheterna. https://www.dn.se/ekonomi/storforetagens-grona-satsningar-kranker-manskliga-rattigheter/ 

Jag har utvecklat resonemanget lite nedan efter personliga erfarenheter:

Det måste erkännas, de flesta av oss har på kort tid blivit starkt beroende av våra mobiltelefoner. Jag själv är inget undantag.

Så sent som på 1990-talet var en mobiltelefon en telefon som man kunde ta med sig, det vill säga en telefon som man kunde prata med en annan människa med. Sedan kom sms. Sedan kom trådlöst internet. Sedan kom wi-fi. Jag ser fram emot nästa steg i informationsutvecklingen! Ett globalt, supersnabbt och gratis wi-fi?

2005, det vill säga ganska nära i tiden, minns jag att jag själv tänkte att det nog aldrig skulle hända att jag skulle betala för att mina barn skulle ha fritt internet på telefonen. Den tanken känns väldigt avlägsen nu.

Sedan början på 1990-talet har världen, i det avseendet, förändrats i grunden. Information kan nu spridas över en stor del av världen på bara några sekunder. Det är fantastiskt! Tänk på vad som hänt sedan boktryckarkonsten spreds över världen. Samma sak händer nu, fast mycket fortare. Information i form av text, bilder och filmer kan spridas med blixtens hastighet till miljarder människor.

Förutsättningarna för att empati och i förlängningen moraliska värderingar, ska få en global konsensus har därför aldrig varit större.

Det ska inte förnekas att de snabba spridningen av information, givetvis också kan missbrukas för att sprida falska nyheter och direkta lögner, men i längden torde människor se igenom falska påståenden när verkligheten inte motsvarar lögnarnas påståenden och lögnarna inte kan leverera sin enkla lösningar på komplexa problem. Det ska till exempel bli intressant att se hur Trump-administrationen ska förklara att brottsligheten inte går ner trots en mur mot Mexiko eller att antalet arbetstillfällen inte ökar trots importtullar mot Mexiko och Kina.

Telefonerna blir hela tiden bättre och bättre, och internet-tillgängligheten likaså, och det är givet att de flesta människor som kan, också försöker att vara en del av detta och ständigt få bättre telefoner, datorer och läsplattor.

Utvecklingen har inneburit en explosion av försäljningen av mobiltelefoner och läsplattor, vilket ju är fantastiskt både för de företag som säljer mobiltelefoner och läsplattor, men även för de människor som har råd att löpande köpa nya mobiltelefoner och läsplattor. Och tänk så många arbetstillfällen det skapas. Allt är underbart - eller hur?

För några år sedan var jag på en tillställning som anordnats av skolan för ett av mina barn. Jag går alltid ytterst motvilligt till den typen av tillställningar eftersom de tenderar att snabbt tråka ut mig och jag tvingas umgås med människor som jag normalt aldrig frivilligt skulle umgås med. Min fru är betydligt klokare och har mer tålamod och drev därför denna gång igenom att jag skulle gå med för att visa intresse för vad våra och andras barn arbetade med i skolan.

Det är en väldigt fin känsla i kroppen när 15-åringar kan undervisa föräldrar (i detta fallet mig själv) i historia och skeenden som föräldrarna inte ens kände till. Och ännu bättre få föräldrarna att börja reflektera över sin omvärld och sitt eget beteende.

Det våra då 15-åringa tjejer berättade var bland annat att det i våra batterier, telefoner och läsplattor finns ett hårt, silvergrått, magnetiskt, metalliskt grundämne med den kemiska beteckningen Co, men som på svenska heter kobolt.

På grund av hög efterfrågan och begränsad tillgång ligger kobolt på EUs lista över kritiska material[1]. Efterfrågan på kobolt förväntas dessutom växa i framtiden på grund av en växande marknad för elektriska fordon med batterier.

Kobolt bryts ofta som en biprodukt i gruvdrift efter andra metaller, ofta nickel eller koppar.

Den Demokratiska republiken Kongo (DRC) står för över halva världsproduktionen av kobolt. Här finns världens viktigaste koboltreserver, omkring sex miljoner ton kobolt, i vad som kallas Centralafrikanska kopparbältet.

Det här borde ju enligt teorin om tillgång och efterfrågan, leda till att Kongo snabbt kunde förflytta sig uppåt i välståndsligan, till gagn för dess befolkning.

Tyvärr är verkligheten en helt annan. Istället är Kongo världens fattigaste land med en medelinkomst om mindre än 1 USD per dag. Den förväntade livslängden är 47 år för män och 50 år för kvinnor. Abort är förbjuden och straffas med fem års fängelse, även när mammans liv riskeras. Det är, till skillnad från i exempelvis Sverige, inte förbjudet med våldtäkt inom äktenskapet.[2]

Kongo var fram till 1960 en belgisk koloni. Redan som belgisk koloni fick de stackars människor som hade oturen att vara födda i Kongo lida svårt bland annat på grund av en annan hett eftertraktad naturtillgång, nämligen gummi. Under belgisk överhöghet in på 1900-talet användes landet som arbetsläger där invånarna piskades, stympades och dödades om de inte skördade tillräckligt med gummi.

Landet har dessvärre efter sin självständighet 1960 fortsatta plågats av krig och annat elände i olika omgångar, med obeskrivligt lidande för befolkningen. Under det andra Kongokriget, som betecknas som det dödligaste sedan andra världskriget, har över sex miljoner människor mist livet och omkring tvåmiljoner kvinnor och barn blivit våldtagna. Såväl den kongolesiska armén som olika rebellgrupper använder sexuellt våld som vapen[3]. Bakgrunden till kriget är olika gruppers strävan efter makt över Kongos naturtillgångar, däribland kobolt. Kriget handlar inte om etnicitet eller religion, utan om pengar.

Dr. Mukwege, grundare och verksam på Panzisjukhuset i Bukavu på gränsen till Rwanda, vittnar om hur man på sjukhuset opererat tiotusentals kvinnor och barn efter sviterna av våldtäkter. Barn så små som treåringar har våldtagits. De systematiska våldtäkterna används som ett vapen för att splittra samhällen och visa makt.

Som inte detta var nog, används tiotusentals barnarbetare från fem års ålder och uppåt för att bryta kobolt i gruvor under vidriga omständigheter till minimal lön[4].

När sanningen om Kongo blev klar för mig, förändrades mitt beteende och min syn på ny elektronik. Från ett synsätt som innebar att det var bra att det ständigt kom nya elektronikprodukter, och en förundran över hur elektroniken hela tiden blir billigare trots att produkterna ständigt blir mer och mer avancerade, till en insikt om att det finns en orsak till varför det är så billigt och att resurserna är ändliga. Från att tidigare ha bytt mobiltelefon varje år, till att behålla den jag har så länge som möjligt och att när jag måste byta, lämna telefonen till återvinning.

Jag älskar fortfarande ny teknik och är optimistisk inför alla framtida tekniska landvinningar, men jag har insett att det inte finns någon "gratis lunch" i form av billigare teknik. Någon människa eller miljön, får alltid betala priset. Jag vill därför inte längre ha en gratis lunch, utan betala vad lunchen kostar så att miljön kan värnas och vuxna människor leva på sin lön, och inte använda produkter som tagits fram genom barnarbete eller genom rovdrift på miljön.

Jag tror på inget sätt att jag är unik i detta avseende. Kunskapen om hur elektronikprodukter produceras och det faktiska mänskliga och miljömässiga priset, är helt enkelt usel. Även om man aktivt söker information om produktionskedjan när man ska handla sin telefon eller dator, är det väldigt svårt att hitta någon. Organisationer som exempelvis Fairtrade har oceaner av arbete framför sig i dessa delar, och det måste därför till ett hårt tryck från oss konsumenter om någon förändring snabbt ska ske.

Ur de producerande företagens perspektiv är det ur ett kortsiktigt ekonomiskt perspektiv givetvis förnuftigt att köpa råvaror så billigt som möjligt. Precis som med kläder, tror jag dock att en långsiktig styrelse i ett elektronikproducerande företag, som tänker på kommande generationer kan se en framtida marknad också i Kongo och i andra fattiga länder. Av detta skäl kan det därför vara värt at betala det korrekta priset för framställningen av en komponent, snarare än att idka rovdrift på ett fattigt land. Varumärket för en sådan produkt kan ju också stärkas - även om den i pengar blir dyrare. Rika människor köper det som är dyrt för att visa status, vilket medelklassen alltid snabbt försöker efterlikna.

Jag gör mig dock inga illusioner om att detta skulle vara lätt, så ett rent förnuftsargument tror jag därför, i vart fall på kort sikt, inte räcker för att förmå de stora teknikproducenterna att betala det faktiska (mänskliga och miljömässiga) priset för kobolt och andra mineraler från Kongo.

Detsamma gäller oss konsumenter. Känner vi inte till under vilka former våra nya tekniska prylar tas fram, är det givetvis svårt att annat än glädja sig åt all ny teknik och dess möjligheter.

Om vi emellertid tar till oss informationen om hur människor under vidriga förhållanden bryter råvarorna till våra elektronikprylar och vilka övergrepp som begås för att få makten över naturtillgångarna, då är jag övertygad om att både vi konsumenter och företagsledarna i storföretagen skulle förändra vårt beteende. För hur kan jag försvara min billiga telefon om jag vet under vilka förhållanden den kommit till? Och hur kan jag som företag möta mina kunder och tala om den senaste produkten, om jag vet att en femåring tvingats arbeta under förhållanden värre än slavarna i amerikanska södern på 1700-talet för att ta fram den? Här har undersökande journalister och människorättsorganisationer ett stort arbete för att försöka förmedla den kunskap om missförhållandena som finns. Men också aktieägarna i företagen, liksom vi konsumenter har ett ansvar att sätta tryck på de producerande företagen på en genomlyst produktionsapparat. Vi måste alla fråga oss hur en tv kan sjunka i pris med tiotals procentenheter på ett år - vad är det som blivit billigare? Lönerna?

Jag menar att en tillämpning av den moraliska kompassen i kombination med relevant information, hade förändrat vår och företagens syn på våra elektronikprylar. En person med empati, kan inte rimligen tycka att det är i sin ordning att utnyttja människor så som för närvarande görs i jakten på naturtillgångar.

Även om rent ekonomiska förnuftsargument på kort sikt talar för en fortsättning av nuvarande rovdrift på människor och naturtillgångar, talar empatin så starkt emot samma rovdrift att vårt beteende rimligen kommer att förändras om vi blir rätt informerade.

Det innebär också att den elektronikjätte som vågar gå emot strömmen och istället leverera produkter till sitt faktiska pris, långsiktigt kan bli en vinnare. För såsom den otroliga utvecklingen inom IT visar, kan människor snabbt förändra sitt beteende. Men det kräver också att företagen vågar tala om vad de låga priserna innebär i form av människoliv, våldtagna kvinnor och barn. Vilket företag blir först med att producera den "goda" telefonen?


[1] https://www.sgu.se/mineralnaring/mineralnaringens-betydelse-for-samhallet/kritiska-material/kobolt/ (Sveriges Geologiska Undersökning, SGU)

[2] https://www.lakartidningen.se/Aktuellt/Nyheter/2013/08/Tva-miljoner-valdtagna-i-krigets-Kongo/ Två miljoner våldtagna i krigets Kongo, 2013-08-12, Läkartidningen av Magda Gad

[3] oaa

[4] https://www.unicef.org/childsurvival/drcongo_62627.html In DR Congo, UNICEF supports efforts to help child labourers return to school