OM JESUS, FLYKTINGAR TUFFE VIKTOR, JIMMY DURMAZ OCH SVENSK POLITIK

24.06.2018

En anmärkning i förbigående är tillfyllest vad gäller det okunniga misstaget att tro att alla de européer som förfäktar god äldrevård, bra sjukvård, bra skola, demokrati och jämlikhet är rasister. Så är det självfallet inte.

Till skillnad från vad vi skulle kunna förvänta oss är emellertid få omständigheter mer avgörande för den svenska, europeiska och amerikanska politikens nuvarande nivå, eller mer betecknande för det efterblivna tillstånd denna politik befinner sig i, bristen på framsteg i debatten om att hjälpa eller inte hjälpa människor på flykt och var vi i så fall ska hjälpa dem, vilka krav vi kan ställa på de vi eventuellt hjälper och i vilken omfattning vi ska hjälpa.

Sverige har på extremt kort tid gått från ett generöst förhållningssätt till ett betydligt mindre generöst förhållningssätt där den ene politikern efter den andre ska försöka vinna röster genom att framstå som något slags variant av Tuffa Viktor (för de unga läsarna förtjänar påpekas att Tuffe Viktor var en på 1950- 1970-talet vanligt förekommande brittisk seriefigur).

Bristen på nyanser och besinning är på båda sidor i debatten påfallande. Det är inte svårt att visa att vilken sida som helst i flyktingdebatten har fel, om vi utgår från att det råder allmän idioti. Som väl är, är det i vart fall min tro att så inte är fallet.

För de som följer denna blogg, tror jag det står ganska klart att min uppfattning om god moral är att den goda moraliska handlingen är den som medför så mycket lycka som möjligt för så många som möjligt, det vill säga den princip filosoferna kallar för utilitarism eller nyttoprincipen. Denna princip utgår inte från var och en personligen, utan syftar till att öka den totala lyckan i världen och på motsvarande sätt minska olyckan. Ibland kan det betyda att jag måste avstå från något som ger mig lycka, för att minska lidandet så mycket mer för någon annan. Här ligger den gyllene regel som bland annat förfäktades av Jesus, behandla andra som du själv vill bli behandlad, väldigt nära vad jag själv uppfattar som god moral.

I syfte att inte bli alltför teoretisk ska jag ta ett konkret exempel. Jag och min familj ger pengar till olika välgörande ändamål. Bland annat betalar vi varje månad 250 kr till ett fadderbarn i ett litet afrikanskt land. Jag vet inte vilken lycka dessa 250 svenska kronor skulle kunnat skänka mig, men alldeles säkert hjälper de vårt fadderbarn till betydligt mer lycka och mindre olycka än den lycka pengarna skulle skänkt oss. Pojken får skolgång, mat och kläder för dessa pengar medan pengarna för oss kanske betytt en ny mössa eller ett par strumpor.

Om vi börjar med den första frågan, det vill säga om vi har en moralisk skyldighet att hjälpa människor på flykt, så är det i vart fall min uppfattning att de står ganska klart att vi har en sådan moralisk skyldighet. Kan vi genom att avstå en del av vår lycka hjälpa exempelvis barn att undgå krigets fasor, har vi självfallet en skyldighet att hjälpa till. Detta helt enkelt eftersom den totala lyckan i världen rimligen ökar så mycket mer genom att människor kan undgå att slaktas eller får nervskador av stridsgas eller svälta, än den lycka vi på marginalen avstår.

När vi så har slagit fast svaret på den första frågan, nämligen att vi har en skyldighet att hjälpa, är det dags för nästa fråga nämligen var vi ska hjälpa. Här kan vi urskilja framför allt en tydlig uppfattning som framträtt allt ihärdigare de senaste åren, nämligen att människor ska hjälpas på plats i sina egna länder eller i grannländerna. Mot detta är det svårt att invända rent generellt. Oftast vill människor vara nära sin familj, sina vänner och leva i sin kultur. Dessutom är det sannolikt mest ekonomiskt effektivt att hjälpa människor på plats. Skulle jag som svensk tvingas fly kan jag absolut se att jag haft lättare att anpassa mig i Norge eller Danmark, snarare än i Saudi Arabien. Rent förnuftsmässigt kan därför svaret på frågan bara bli ett, nämligen att människor i första hand ska hjälpas på plats.

Problemet är emellertid att detta inte alltid är möjligt. Hur skulle jag kunna hjälpa en flykting från Syrien på plats? Kanske Turkiet eller Saudi Arabien vill, men om de vägrar - vad gör vi då? Turkiet och Saudi Arabien kan inte förväntas ha möjlighet att ta emot alla som kommer. Vi kan ju jämföra med hur situationen såg ut i Sverige 2015-2016. Detta innebär att även om vi i första hand ska försöka hjälpa på plats, så kommer det krävas att vi också tar emot människor på flykt i vårt eget hemland.

Den tredje frågan, nämligen om vi kan ställa krav på de vi hjälper, kan besvaras på i huvudsak två olika sätt. Traditionellt i Sverige har vi försökt att inte ställa så mycket krav eftersom det kunnat uppfattas som att vi pådyvlar andra våra idéer om västerländsk demokrati, jämlikhet, kultur etc. Detta har inneburit ekonomiskt stöd till kamrat Castros Kuba, till Nordkorea och andra diktaturer. Under lång tid innebar det också en påtaglig tystnad, också bland uttalade feminister, i frågor rörande så kallat hedersvåld (en beteckning som enligt min uppfattning är bland de mest missvisande eftersom våld och heder knappast hör ihop), fråga om slöjtvång, jämlikhet, skyldighet för alla att efter bästa förmåga arbeta och bidra till ett bättre samhälle för alla, krav att lära sig svenska och så vidare i en närmast oändlig rad av krav som nu plötsligt blivit självklara för närmast envar.

För min del är det ganska uppenbart att människor som flyr, gör det för att komma från något dåligt till något bättre. Det är också närmast självklart att de flesta länder som hamnat i sådan ekonomisk knipa att befolkningen svälter, gör något som är fel. Svaret på den tredje frågan, nämligen om vi kan ställa krav på människor eller länder som vill ha vår hjälp, blir i praktiken en skyldighet att ställa sådana krav. Vi hjälper ingen människa till frihet och lycka genom att tillåta människan att leva kvar i samma strukturer som gjorde att de flydde. Det är alltså inte en fråga om vi ska ställa krav, utan det är vår skyldighet.

Så till den sista och svåraste frågan - i vilken utsträckning ska vi hjälpa? Jag vill tro att de flesta människor håller med mig om att om mitt avstående av pengar till någon som behöver hjälp, inte nämnvärt påverkar min lycka så är det min skyldighet att hjälpa till. Jag tror och hoppas dessutom att även om pengarna faktiskt har en betydelse för mig, så har jag ändå en skyldighet att hjälpa till så länge det bidrar till en ökad lycka i världen och utan att det drabbar mig så hårt att min minskade lycka inte uppvägs av andras ökade lycka. Å andra sidan tror i alla fall jag att de flesta människor känner att om en människa lägger ner ett hårt arbete, så är den flitige berättigad till mer pengar än den late. Vad jag menar är att total jämlikhet, vilket ju historien av kommunism visar, inte kan vara svaret på hur ett bra samhälle ska vara. Människor behöver drivkrafter för att prestera.

Jag har därför inget tydligt svar på i vilken utsträckning vi bör hjälpa människor på flykt. Jag kan dock se att jag själv, liksom förmodligen många andra, har möjlighet att hjälpa mer än vad skattsedeln tvingar mig till. Men hur mycket det innebär för var och en blir en personlig fråga.

Sammanfattningsvis måste flyktingdebatten därför handla om i vilken utsträckning och hur vi kan hjälpa till för att öka den totala lyckan utan att sätta våra egna drivkrafter ur spel. En flyktingdebatt som bara fokuserar på att bli tuffare är enligt min uppfattning inte i enlighet med god moral.

Vissa av de mest hårda partierna i flyktingdebatten påstår sig stå för en kristen grundsyn. Låt mig avslutningsvis tillägga att det i så fall inte märks. Lyssna på Jesus.

Lillemickes fotbollsskola: Fotboll är en rolig sport som många av oss älskar att utöva och underhållas av. Människor som hatar har nog inte riktigt förstått det.

#Jesus #flyktingdebatten #moral #jimmydurmaz #såmångasommöjligtsålyckligasommöjligt

#lillemickesfotbollsskola