MÄNNISKOR OCH EMPATI I OMELA

19.06.2019

Skulle du medvetet varje dag kunna gå förbi ett litet, svältande, slaget och fruset barn på väg till ditt jobb och lyckas ignorera barnet? Jag vet inte hur det är med dig, men själv hade jag haft svårt att göra något sådant. Känslorna, empatin, hade tvingat mig att göra något eftersom jag inte skulle stå ut med att veta att det där barnet satt där dag in och dag ut och såg mig gå förbi i mitt lyckliga liv. Jag tror att de flesta av oss, oavsett politisk tillhörighet, hade gjort likadant.

Genom en av mina favorittänkare, filosofen och vetenskapsmannen Sam Harris, fick jag häromveckan höra en fascinerande novell av science fiction-författaren Ursula K. Le Guin. Novellen heter "The Ones Who Walk Away from Omelas". I väldigt korta drag handlar berättelsen om ett samhälle, Omela, där alla lever i total harmoni. Allt gott du kan tänka dig finns i Omela. God mat, musik och annan kultur, sex, fantastiska men helt ofarliga droger men däremot behövs inga vapen, inga poliser och ingen militär. Ett paradis helt enkelt.

Det finns bara en hake. Villkoret för att människorna ska få leva i detta paradis är att ett barn måste leva i total misär.

Det olyckliga barnet sitter i en fängelsecell utan fönster och med trampat lergolv, utmärglad, alldeles ensam. Ingen talar någonsin till barnet, och den enda föda han får är en nästan oätlig gröt som bara nätt och jämnt håller honom vid liv. De första åren efter att barnet blev satt i cellen grät han och ropade på hjälp. Ingen kom emellertid för att hjälpa utan bara för att ge honom den äckliga gröten eller misshandla honom. Aldrig tala med honom. Nu sitter han med öppna sår mitt i sin egen avföring. Efter ett par år tappade pojken sannolikt förståndet. Nu bara sitter han där och gungar fram och tillbaka och mumlar osammanhängande och ser rädd ut.

Alla människorna i Omela vet om att pojken finns och att villkoret för deras lyckliga tillvaro är att de under inga omständigheter får tala med honom, trösta honom, ge honom mat, tvätta honom och ge honom kläder. Allra minst ge honom friheten och hans föräldrar tillbaka. Gör de det, kommer deras paradis att försvinna och de skulle få leva som vi andra utanför Omela. Därför låter de pojken sitta kvar i cellen. År efter år. Bli slagen. Svältande. Isolerad.

Vissa människor lämnar Omela. De som lämnar kommer aldrig tillbaka. Kanske är de döda nu.

När jag hörde Sam Harris läsa novellen blev jag extremt illa berörd och tyckte att människorna i Omela tycktes vara några extremt hårdhjärtade och cyniska människor. Då tystnade Harris och pekade bildligt talat fingret mot mig själv och sade: -Detta gör du och jag och alla andra i de rika länderna varje dag, fast i mycket större skala.

Tänk till exempel på inbördeskrigets Jemen och alla de lidande, svältande och sjuka barn där finns som alla är brickor i ett cyniskt krig om olja och olika tolkningar av Islam. Tänk på barnen i Kongo som under vidriga förhållanden, ofta våldtagna och svältande, tvingas jobba i gruvor för att du och jag behöver sällsynta metaller som till exempel kobolt i våra mobiltelefoner. Tänk på de kvinnor och barn som genom trafficking tvingas leva som sexslavar. Vad gör vi för dem?

Jag insåg att Sam Harris dessvärre har rätt. Varje dag lyckas vi effektivt förtränga den misär som miljontals andra människor lever i. Hade vi sett en enda av dem utanför vår dörr hade vi tagit in han eller hon, bjudit på mat och värme, säkerhet, omvårdnad och medkänsla. Men bara för att barnen i Jemen och Kongo är många hundratals mil bort kan vi förtränga dem. Som om de inte finns. Lika illa vad vi tycks göra mot framtida generationer. Som om det lidande vi inte bokstavligen kan se framför våra ögon, inte finns.

Därför räcker inte empati som moralisk vägledning. Medkänsla och empati måste förenas med förnuft. Då förstår vi att även det lidande vi inte kan se framför våra ögon är lika svårt för dem som drabbas. Och då kan saker som bistånd, gåvor till organisationer som Läkare utan gränser eller Röda Korset, hjälpa mer än att vi tröstar flickan som trillade på sin väg till skolan - även om vi såklart också ska trösta henne. Om vi dessutom inser att det inte finns ett enda logiskt argument för att just vi skulle födas i den rika delen av världen och inte den fattiga - då är det lite lättare att ödmjukt uppskatta vad vi har och känna medkänsla med den som inget annat än svälten har.

Lille mickes moraliska kompass; Endast empati är värdelöst som moralisk kompass. Bara när empatin förenas med förnuft och vetenskap kan empatin tjäna som vägledning för vårt handlande.

#empati #moraliskkompass #Omela #UrsulaKLeGuin #samharris #likgiltighetsuger