LYCKA

29.09.2018

Vid diskussioner om lycka har vissa människor ibland påstått att min livsfilosofi är alltför förenklad. De flesta kan visserligen skriva under på att mesta möjliga lycka och minsta möjliga lidande i sig är önskvärt. Men hur kan jag veta vad alla anser vara mesta möjliga lycka?

Detta är givetvis sant. Jag kan omöjligt veta vad alla anser vara högsta möjliga lycka. Det är svårt för mig att sätta mig in i sadistens eller masochistens kläder och föreställa mig deras högsta lycka. Därför måste lyckobegreppet kompletteras med en regel om att min egen lycka inte ska inskränka någon annans, på samma sätt som det enda som får begränsa min frihet är att min frihet begränsar någon annans.

Mitt lyckobegrepp förutsätter också vissa grundläggande antaganden om människorna:

1. Vi vill alla ha någonstans att bo och kunna äta oss mätta.

2. Vi vill alla leva i trygghet utan yttre hot.

3. Vi vill alla kunna tänka och uttrycka oss fritt och leva i en demokrati.

De två första antagandena får sällan några invändningar. Däremot kan det tredje antagandet ibland ifrågasättas och påstås vara kulturfascistiskt där min västerländska bakgrund präglat min syn på lycka. Människor som lever i diktaturer kan exempelvis uppleva stor gemenskap i sin klan - är inte det lycka? Eller människor som är djupt religiösa och lever i ett teokratiskt samhälle som till exempel Iran - tror jag min lycka är bättre än deras? Mitt materialistiska synsätt påstås bero bara på att jag bor i ett rikt land.

Att jag är präglad av min bakgrund vore bara dumt att förneka. Såklart är jag det. Men jag hävdar ändå att jag har rätt och att mina ingångsvärden är de enda möjliga.

Att människor kan ha stor gemenskap i en klan förnekar jag inte. Jag är heller inte ute efter deras gemenskap. Men en gemensam sak för alla klaner är den ofrihet människor har att tycka annorlunda, att gifta sig med den hon eller han älskar och inte den släkten pekar ut. Gör den enskilde inte som klanen tycker, åker hon i bästa fall ut men blir i värsta fall mördad. Eftersom jag sätter friheten att tänka, känna och uttrycka mig fritt bland de högsta värdena i livet, kan livet i en klan därför aldrig vara fullvärdigt.

Sak samma med människor som är djupt religiösa i teokratier. Möjligen tycker en mängd iranier att det är rätt att Salmon Rushdie lever under ständigt dödshot på grund av prästernas fördömanden. Men det enda Salmon Rushdie gjorde var att tänka och uttrycka sig fritt. Han inskränkte ingens frihet. Det gör däremot mullorna i Iran.

Men pengar då - mitt materialistiska synsätt- hur kan det någonsin rättfärdigas? Borde inte alla pengar fördelas lika?

Kärleken till pengar är onekligen lite konstig. Pengar i sig är ju inget annat än en mängd siffror på ett saldo. Pengar ger dock möjligheter som jag annars inte skulle få. Bo som jag vill, äta vad jag vill, åka på semester med mera.

Detta förklarar dock inte den rena kärleken till pengar som vissa människor har trots att de sedan länge kan göra allt vad de vill. Pengar är inte längre ett medel, utan en stor mängd pengar är för vissa människor ett mål i sig.

Jag kan inte förklara vad som driver en människa att känna en sådan kärlek till pengar att vederbörande bara fortsätter att lägga dem på hög. Men det har jag strikt taget inte med att göra. Att pengar i sig gör vissa människor lyckliga får någonstans vara deras ensak, även om jag själv kanske hellre skriver, tränar, umgås, arbetar ideellt osv. Att vissa människor drivs av att tjäna pengar de inte rimligen kan göra sig av med, har ju faktiskt bidragit till ett fantastiskt välstånd i västvärlden. Att vi har framgångsrika företagare är en av de viktigaste grunderna för vårt välstånd som jag ser det.

Sammanfattningsvis menar jag alltså lyckan för alla människor, med nödvändighet består av mat för dagen, någonstans att bo, trygghet från yttre och inre hot, frihet och demokrati. Än så länge har ingen kunnat överbevisa mig om några högre värden än dessa. Sedan må människor kalla mig kulturfascist eller ej.

Till sist vill jag dock slänga in en brasklapp. Jag har i denna blogg diskuterat människans lycka som jag ser den. Men kanske finns det fler här på jorden som borde ha rätt till lycka. Vad får det i så fall för konsekvenser?

Lillemickes politikerskola: "A nation's greatness is judged not by what it provides to the most well-off, but how it treats the people most in need." Franklin Delano Roosevelt

#lycka #pengar #frihet #likgiltighetsuger #Roosevelt