LAGENS STRÄNGASTE STRAFF

01.02.2018

Vågar man säga grattis Sverige? Äntligen har vi fått en ny rikspolischef, som dessutom har gedigen bakgrund som polis. Tydligen den första rikspolischefen i historien med den bakgrunden (!). Uppfriskande med en yrkeskunnig person istället för de kringvalsande Åsa-nissemänniskorna med partibok på olika generaldirektörsposter.

En debatt där annars den ena politikern efter den andra försöker bjuda över varandra är debatten som handlar om allt hårdare straff. Problemet är, vilket sex professorer så sent som i tisdagens DN påpekade, att hårdare straff knappast verkar ge den önskade effekten med minskad brottslighet ("Svagt stöd i forsningen för att hårdare straff minskar brotten",.

Svensk straffrätt har sedan 1940-talet framförallt utgått från en så kallad allmänpreventiv teori, där syftet med strafflagstiftningen är att få medborgarna i allmänhet att undvika brott, det vill säga straffet har det praktiska syftet att avskräcka människor från att begå brott. Man har också i stor utsträckning försökt rehabilitera och återanpassa den kriminelle till samhället. Dock har straffen även i Sverige i någon mån en moralisk ingrediens, på så sätt att straff som anses mer förkastliga än andra renderar i högre straffvärde och vice versa.

I den andra änden finns straffsystem som anses vara ett uttryck för ett religiöst eller annars moraliskt krav, där staten inte motiverar straffet med dess praktiska betydelse att exempelvis avskräcka från straff. Istället är straffet givet från exempelvis en gud eller profet (exempelvis Saudi Arabien och Iran), eller att straffet helt enkelt anses utgöra en rättmätig hämnd.

Jag kan ofta höra hur människor muttrar belåtet när politiker talar om högre straff. Min fråga är varför? Om det nu inte hjälper med högre straff, varför ska vi då straffa människor onödigt hårt? Rimligen borde det vara bättre att rehabilitera den dömde, så att denne får ett liv utanför den brottsliga banan efter avtjänat straff. Vi ska också komma ihåg att det är ganska dyrt att låsa in människor. Vår allmänna lycka hade sannolikt ökat genom att istället lägga pengarna på exempelvis sjukvård eller fler poliser.

Såklart förstår också jag att utifrån det enskilda brottsoffret kan det i viss mån kännas som gottgörelse att gärningspersonen blir ådömd ett straff. Men har det egentligen någon betydelse om det är ett, två eller tre år? Är inte det viktiga att den dömde inte gör om det? Eller skulle det kännas bättre att likt Saudi Arabien införa stympning, spöstraff och offentlig hängning i straffskalan?

Självklart finns det personer som är så farliga att vi inte kan räkna med att rehabilitera dem. I de fallen kan detta motivera ett synnerligen långt straff, till och med livstid, för att skydda oss andra. Men detta måste vara undantaget, inte regeln.

Syftet med den moraliska kompassen är att öka lyckan för så många som möjligt så länge som möjligt och på motsvarande vis minska olyckan. Vi måste såklart ha medkänsla med brottsoffret, men faktiskt även många dömda som haft en eländig uppväxt och fått med sig ett socialt arv de knappast kan klandras för. Eftersom de långsiktiga effekterna snarare talar emot än för längre straff är debatten om hårdare straff enligt min uppfattning kontraproduktiv och populistisk. Fler poliser behövs, men hellre återanpassning av dömda till samhället än hårdare straff.

Lillemickes straffskola: När någon oskyldig dömts till döden är det oftast för sent för domstolen att ångra sig. Vill du hålla i yxan då?

#straff #brott #rehabilitering #återanpassning #stympning #dödsstraff