KVINNAN SOM EN BEHÅLLARE

21.05.2019

Detta är en utvecklad version av en artikel som första gången publicerades i Para§raf 2019-05-20. https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/kronikor/54897-kvinnan-som-en-behallare/

I denna längre version har jag utvecklat vissa medicinska frågeställningar som jag inhämtat från professorn och överläkaren Agnes Wold.

Frågan om kvinnans fria aborträtt ställer som få andra frågor saken på sin spets om individens frihet. Var går gränsen för kvinnans frihet att besluta om sig själv och vad som finns i hennes kropp, och från vilken tidpunkt kan samhället anses ha rätt att ta över denna bestämmanderätt? När upphör kvinnan att vara en självständig individ och förvandlas till en behållare för uppfödning av foster?

I Sverige gäller fri aborträtt under de 18 första veckorna av ett havandeskap. Efter vecka 21 finns ett absolut förbud mot abort eftersom det anses att det finns en risk eller chans, beroende på perspektivet, att ett foster från och med vecka 22 är livsdugligt. I många andra länder går gränsen för abort vid 12 veckor och i ytterligare andra länder, till exempel El Salvador kan abort - oavsett när och varför aborten sker - bestraffas som mord. Häromveckan beslutade dessutom senaten i Alabama om en lag som endast tillåter abort om den havande kvinnans liv är i fara, men däremot inte rätt till abort på grund av våldtäkt eller incest. Men även i Sverige har vi politiker som önskar inskränka den fria aborträtten för kvinnor, till exempel SD. Men även KD har uttryckt önskemål om att utreda en inskränkning av kvinnors fria aborträtt.

I Sverige har kvinnor alltså så kallad fri abort till och med vecka 18. Därefter är aborten inte fri, men abort tillåts om synnerliga skäl föreligger. Sådana skäl kan vara allvarlig sjukdom hos modern, grav fostermissbildning eller svåra sociala omständigheter. Enligt Agnes Wold, professor och överläkare, sker ungefär en procent av alla aborter av synnerliga skäl, ungefär 400 per år. Socialstyrelsens rättsliga råd är den instans som kan bevilja sena aborterna, alltså efter vecka 18. Varje sådant fall utreds individuellt genom samtal med kurator och psykolog. Den yttersta bortre gränsen för abort avgörs av när ett foster kan överleva utanför livmodern. För närvarande anses den gränsen gå vid 21 veckor och sex dagar.

Enligt lagen får abort inte utföras om fostret är livsdugligt, alltså kan överleva utanför livmodern. Lagen behöver inte ändras för att ändra bortre gränsen för laglig abort eftersom gränsen flyttas successivt i takt med den medicinska utvecklingen.

Ett foster som kan överleva utanför livmodern, sålunda oftast från graviditetsvecka 22, är ett barn och blir folkbokförd som individ. Det gäller även för den som dör inne i livmodern. När ett sådant barn föds ut anses det vara ett dödfött barn.

Innan livet i livmodern har ens en teoretisk möjlighet att leva utanför livmodern, är det ett foster. Om ett foster dör i livmodern vecka 18 eller dessförinnan och föds ut är det ett missfall.

Idag är det möjligt att i vissa fall, inte alla, rädda barn som föds i vecka 22. Det krävs dock avancerad intensivvård och att behandling startas redan inne i livmodern. Av de barn som föds vecka 22 överlever ungefär hälften. Av dem som överlever får hälften bestående skador, alltifrån lätta till allvarliga.

För att barn födda v 22 ska överleva krävs enligt Agnes Wold mycket aktiva intensivvårdsinsatser, normalt fram till vecka 40, alltså den graviditetsvecka barn normalt föds, samt att föräldrarna är närvarande och deltar i vården hela tiden.

När politiker eller andra tänker att gränsen för den fria aborten, alltså vecka 18, ligger nära tidpunkten när ett foster kan överleva utanför livmodern, inser de inte att de fyra veckor som skiljer mellan vecka 18 och 22, är otroligt lång tid vad gäller fosterutveckling. Idag är det enligt Agnes Wold absolut omöjligt för ett foster att i vecka 19 kunna överleva utanför livmodern.

Enligt Agnes Wold görs de flesta aborter i Sverige väldigt tidigt. Av dagens svenska aborter görs 55 procent före graviditetsvecka sju och 84 procent före graviditetsvecka nio. Av de tidiga aborterna (de som görs senast vecka 12) görs majoriteten tidigare och tidigare för varje år

Förutsättningen för de väldigt tidiga aborterna är dagens hyperkänsliga graviditetstester. Förr kunde man påvisa graviditet med graviditetstest ungefär vecka åtta, men idag finns tester som kan visa positivt redan vecka fyra.

Då ska vi ha i minnet att när befruktningen sker är kvinnan redan i vecka två, vilket beror på att graviditeten räknas från sista mensens första dag.

Att diagnosticera en graviditet och göra en abort så väldigt tidigt som många lyckas med idag, kräver dessutom att kvinnan har regelbunden mens en gång i månaden. Många kvinnor har inte det och då kan det förstås ha gått längre tid

De väldigt tidiga aborterna görs idag enkelt och skonsamt med hjälp av två piller som tas med ett par dagars mellanrum och som framkallar en försenad, extra riklig mensblödning, så kallad medicinsk abort. Det första pillret tas på sjukhus, men det andra kan tas hemma.

Enligt Agnes Wold utförs idag 95 procent av de svenska aborterna mycket tidigt, före vecka 12, fyra procent medeltidigt (v 12-18) och en procent sent (vecka 18 - vecka 21 plus 6 dagar).

Det finns flera skäl till att inte alla kvinnor kan utföra en abort före utgången av vecka 12 (som SD vill ska bli gränsen för fri abort). En orsak är om kvinnan inte har mens varje månad. Har kvinnan oregelbunden mens kan det lätt gå ett par månader innan hon upptäcker graviditeten. Ett annat skäl till abort efter vecka 12 är att man upptäckt allvarliga skador på fostret vid fosterdiagnostik. Det kan ske när som helst under graviditeten, ibland vid ultraljudet vecka 18. Fosterdiagnostiken utvecklas ständigt och kommer troligen att även efterfrågas allt mer. Många av dem vars foster diagnosticerats som svårt skadat kommer också troligen att välja abort. Därför kan det möjligen bli så i framtiden att aborterna efter vecka 12 kommer att öka, snarare än minska.

En tredje orsak till medeltidiga aborter (vecka 12-18) är att alla inte har ett perfekt liv med perfekta ordnade förhållanden. Det finns kvinnor som missbrukar, har psykiska problem, och/eller en partner som kontrollerar dem och/eller är våldsam. En man som de inte vill ha barn med.

Men oavsett ovanstående resonemang och oavsett om vi som påven anser att redan ett befruktat ägg är en egen människa, eller om vi som i Sverige drar gränsen vid vecka 18 då kvinnan inte längre själv får besluta om abort, är det uppenbart att många anser att det efter befruktningen uppstår en intressekonflikt mellan kvinnan och fostret, och att det från en viss tidpunkt anses att kvinnan inte längre själv ska få besluta om sin egen kropp och därmed fostrets framtid. Detta trots att fostret inte har någon möjlighet att överleva utanför kvinnans kropp förrän tidigast vecka 22.

I den teoretiska intressekonflikt som finns mellan fostret och kvinnan är det bara en av parterna som har en egen röst, nämligen kvinnan. Detta skapar den märkliga situationen att det är andra människor som anser sig kunna föra fostrets talan. Trots att sanningen är den att fostret i sig inte kan veta om han eller hon vill leva eller inte. Intressekonflikten är därför bara teoretisk. Den är inte verklig. Vi andra vet ju inte. Och det vet ju knappast heller fostret. Endast kvinnan kan veta vad hon tycker. Så vad eller vem är det abortmotståndarna egentligen vill skydda? Vad har någon för moralisk rätt att vilja inskränka aborträtten och därmed kvinnors rätt till sina egna kroppar?

Många abortmotståndare betonar kvinnans eget ansvar. Om kvinnan var vuxen nog att bli gravid får hon kanske helt enkelt ta besväret att föda fram fostret. Jag bortser nu, för att inte slå in öppna dörrar, från de fall där kvinnan våldtagits eller utsatts för incest, och avser bara sådana fall där graviditeten uppkommit genom frivillig sex.

Graviditeter efter frivillig sex är ett resultat av två personers gemensamma aktivitet. En första fråga man kan ställa sig är varför det bara är en av personerna som ska behöva ta de fulla konsekvenserna av en graviditet?

För det andra händer ibland olyckor; kondomer går sönder, avbrutna samlag avbryts inte, pessar läcker, p-piller fungerar inte. Ska en kvinna behöva bära fram ett foster på grund av tekniska omständigheter eller på grund av ren fumlighet i mörkret i sovrummet?

För det tredje är vi människor lyckligtvis ibland spontana. Ska vi inte längre våga hänge oss till spontan sex, utan alltid vara extremt kontrollerande, beräknande och planerande in i minsta detalj? Ska vi avstå berusande känslor av kärlek till förmån för ständigt kontrollerad säkerhet? Vilket samhälle skapar i så fall det?

Den nuvarande påven Franciskus påstås ha sagt att när en kvinna anlitar en läkare för att få en abort utförd, så skulle detta vara likställt med att hyra en yrkesmördare. För personer som liksom Påven anser att ett embryo är likvärdigt med en vuxen kvinna, uppstår följaktligen en intressekonflikt mellan kvinnan och fostret som bara kan sluta på ett sätt - nämligen ett totalt abortförbud. Oavsett vilka ömmande omständigheter kvinnan åberopar är för en sådan person varje abort att likställa med ett mord. Det är därför helt naturligt att människor med denna inställning anser sig ha rätten att bestämma över kvinnans kropp redan från befruktningsögonblicket så att hon inte med hjälp av läkare kan utföra abort, det vill säga mord.

Men är det verkligen en rimlig utgångspunkt att jämföra ett 16-celligt embryo, utan självmedvetande och hjärna, med ett fullgånget foster, ett barn, en tonåring eller en vuxen person? Är det över huvud taget en rimlig inskränkning i en fullvuxen kvinnas liv, autonomi och frihet att bara för att hon råkat bli gravid förvandla henne till en kokong vars enda syfte är att bära ett foster till dess att det fötts fram, oavsett om graviditeten är önskad eller oönskad, oavsett om hon har goda eller dåliga möjligheter att ta hand om barnet och sörja för det, oavsett om hon senare i livet sannolikt kommer att ha möjlighet att föda fram ett barn med två lyckliga föräldrar som kan sörja för det?

För egen del menar jag att abortmotståndarna har fel när de menar att ett foster skulle ha samma, eller till och med större rättigheter, än en fullvuxen kvinna, och att omgivningen (samhället) därmed har rätt att bestämma över kvinnan och hennes kropp. Jag har i huvudsak tre argument för min ståndpunkt.

För det första måste påpekas att vuxna människor i nästan alla andra medicinska sammanhang har rätt att fatta informerade beslut om ingrepp eller inte i sin egen kropp. Jag kan vägra att låta min cancersvulst opereras bort även om det leder till min egen död. På motsvarande sätt har jag i de flesta utvecklade länder rätt att begära att min cancersvulst, om möjligt, opereras bort. Varför ska då andra människor ha rätt att ta över kvinnans kropp och vilja just när det gäller abort?

För det andra ser jag inte poängen med att föda oönskade barn eller barn med livslånga lidande till världen. Om kvinnan redan tidigt i graviditeten känner att hon av olika skäl inte vill föda fram fostret borde väl detta vara skäl nog att inte föda ytterligare ett oönskat barn till världen. Jag förnekar inte att många oönskade graviditeter förvisso resulterat i barn som föräldrarna älskar och inte önskar ogjorda i efterhand. Men oddsen är onekligen sämre än för barn som föds av föräldrar som vill ha barn. Hur kan det vara moraliskt rätt att mot föräldrars vilja tvinga fram oönskade barn?

Det tredje argumentet kommer från min uppfattning om när en människa på riktigt blir en människa. Frågan är för min del starkt förknippad med självmedvetande, det vill säga förmågan att reflektera över att jag har en historia, att jag har en framtid, varför jag känner smärta, glädje och så vidare.

Ett foster kan tidigt precis som djur ha ett medvetande, det vill säga känna smärta och kanske njutning. Men det har såvitt jag förstår inget självmedvetande. Fostret finns, men det känner inget eget jag eftersom det sannolikt krävs ett språk för att kunna referera till sig själv. Ett foster förstår knappast att han eller hon är ett eget subjekt. Om ett foster kan aborteras utan smärta - vad är det då för moraliskt problem att ta bort det? Och hur kan vi i så fall döda djur, och föda upp dem under vidriga omständigheter, när många av djuren har betydligt större självmedvetenhet än foster? Om jag bara finns har det knappast någon betydelse för mig om jag plötsligt inte existerar. Existens byts mot icke existens. Om jag inte är önskad eller föds till ett liv i sjukdom eller svält, då är det väl rimligen bättre att jag inte föds alls?

Frågan om när en människa blir en människa är inte lätt att besvara. Före vecka 22 kan emellertid konstateras att fostret knappast vet om vare sig någon historia eller har framtidsperspektiv. Före vecka 22 kan fostret inte ens med medicinsk hjälp överleva utanför livmodern. Min slutsats är därför att bara det faktum att en kvinna blir gravid, oavsett varför, så innebär det inte att vi andra har giltiga skäl att ta över bestämmanderätten över hennes kropp. Kroppen är hennes och hon måste få avgöra om hon ska föda ett foster eller inte. Ingen bättre än kvinnan själv torde kunna avgöra om barnet ska födas eller inte. Det är i själva verket ingen verklig intressekonflikt mellan människor eftersom det liv som växer i en kvinnas kropp förvisso är en potentiell individ med självmedvetande, men är knappast, till skillnad från kvinnan, en egen person med egen vilja. Kan fostret aborteras smärtfritt finns det därför inga moraliska skäl mot abort. Tvärtom är ett förbud mot abort ett synnerligen obehagligt uttryck för när staten utan något moraliskt berättigande begår övergrepp mot kvinnors autonomi och frihet genom att ta över deras kroppar.

Michael Pålsson

Advokat

Jag vill rikta ett stort tack till professorn och tillika överläkaren Agnes Wold som försett mig med en mängd fakta rörande aborter i Sverige.

#aborträtt #likgiltighetsuger