KONSTIG

28.03.2019

Som en ordinär och numera ganska gammal person, har jag allt oftare börjat fundera över vad i livet som gett mig mest lycka i livet. Fru, barn och nära vänner har en självklar plats, men allt annat?

Anledningen till mina funderingar är såklart att eftersom jag rimligtvis befinner mig i utförsbacken av livet vore det oklokt att slösa bort den resterande tiden på struntsaker. I mina tankar har jag mjuklandat i att mycket av det bästa för min egen del bottnar i konstiga saker. För många kan kanske de exempel jag ger nedan tyckas väldigt ordinära och icke-konstiga. Men för andra kanske exemplen är lite konstiga trots allt. Men var inte orolig - jag ska inte lista allt konstigt och jag lovar att behålla de allra konstigaste sakerna för mig själv.

Att som 14-åring gå hemifrån på morgonen med stort, krylligt afro-hår och i jeans med Staus Quo målat på ryggen, för att några timmar senare återkomma snaggad med morotsfärgat hår, hål i örat och iklädd illasittande kostym från second hand-butiken "Trollet", var en lite konstig sak. I alla fall tyckte mina föräldrar att det var lite konstigt, även om de oväntat snabbt accepterade hur deras son nu skulle se ut under ett par år framöver. Mina klasskompisar reagerade faktiskt betydligt mer än mina föräldrar. Just förvandlingen i sig kanske inte gav mig så långvarig lycka, men det gav mig ett livslångt självförtroende i att våga sticka ut och att inte vara som alla andra.

När jag var lite äldre, runt 20, skrev jag på skrivmaskin en roman om en olyckligt kär cowboy med ständiga malaria-anfall. Jag har fortfarande ingen aning om hur min cowboy fått malaria eftersom berättelsen utspelade sig i Texas torra klimat. Stor tur för mig var det i alla fall att alla förlag ratade boken som pesten. Cowboy-romanen i sig gav mig ingen lycka, men tände ändå en lust att skriva som jag haft med mig genom livet. Det har så här långt endast resulterat i några publicerade artiklar i olika tidningar och tidskrifter samt en publicerad bok, men för mig är det inte resultatet som räknas utan istället nöjet att reflektera och skriva ned dessa reflektioner. Dessutom denna blogg. Jag älskar att skriva även om ingen enda skulle läsa eftersom det ger mig tid att strukturera mina tankar och känslor. Den hemska och konstiga cowboy-romanen gjorde alltså ändå något bestående i det att jag insåg hur kul det är reflektera, dagdrömma och skriva ned dessa tankar. Jag förmodar att människor som skriver dagbok känner ungefär detsamma.

För några månader sedan börja jag att meditera, vilket ju inte kan anses vara särskilt konstigt. Men sedan var det en lektion där jag skulle utmana mig själv genom att gå omkring bland andra människor och både se och inte se dem. Ungefär som en vandrande spegel. Det var svårt i början, men när jag väl lärt mig att känna hur det inte är någon skillnad på mig som subjekt och andra som objekt, att se mig som en spegel, att känna helheten - så kan jag numera meditera även gående bland människor. Fast det ser nog ganska knäppt ut när vandrar omkring som en spegel.

Häromdagen på lunchen gick jag in i kyrkan. Där pågick en orgelkonsert och kyrkan var halvbesatt. Jag satte mig ned med öppna ögon, stirrande in i alltet och började meditera bland alla människor. Efter sådär 10-15 minuter var jag klar och vederkvickt och reste mig och gick. Åhörarna tittade undrande på mig och jag kunde skratta inombords vid tanken på hur det hela måste sett ut.

En annan sak är att jag börjat ta kontakt med gamla kompisar på riktigt, inte bara på FB. Träffa dem. IRL. Det känns lite konstigt att ta kontakt, men hittills har jag aldrig blivit besviken.

Jag vet inte vad det beror på och jag vet knappast om det skulle hjälpa andra att göra konstiga saker. Men det hjälper mig att vara lycklig.

Lillemickes konstig-skola: Konstig känns bra. Jag ska nog bli lite konstigare varje dag framöver.

#konstig #lycka #likgiltighetsuger