KOMMUNISMEN – EN BLOGG OM ORÄTTVISAN

11.07.2018

Det är ganska lätt att avfärda kommunismen bara genom att hänvisa till både historiska och nutida kommunistiska experiment som havererat i totalitära diktaturer såsom Kina, Sovjet, Venezuela, Kambodja, Kuba med flera. Emellertid brukar jag då mötas av argumentet från det fåtal personer som fortfarande benämner sig som kommunister, att de nu nämnda länderna inte var eller är riktiga kommunister - vilket i och för sig inte hindrade Vänsterpartiet att så sent som i slutet av 1980-talet samarbeta med sina kamrater i exempelvis Sovjet. Andra människor, som är lite mer åt de romantiska hållet, kan påstå att kommunism kanske inte fungerar i praktiken men att den kommunistiska idén ändå skulle vara ett slags idealvärld vi alla skulle vilja leva i.

Jag menar personligen att i ett idealsamhälle strävar vi efter att så många som möjligt ska vara så lyckliga som möjligt. Ett sådant samhälle kommer oundvikligen att kräva en omfördelning av resurser, eftersom ifall alla rikedomar binds till endast några få så utesluts automatiskt det stora flertalet från dessa resurser. Frågan är därför om kommunismen eller dess idé är svaret på hur vi gör så många som möjligt så lyckliga som möjligt?

Om jag uppfattat kommunismen rätt, så är maximal jämlikhet något eftersträvansvärt för alla kommunister eftersom maximal jämlikhet påstås vara rättvist. Det ska vara lika lön, inte enbart för lika arbete, utan även för olika arbeten. Läkaren och taxichauffören, raketforskaren och lokalvårdaren, flitig eller lat, kompetent eller inkompetent. Men också den sparsamme ska dela med sig till den slösaktige.

Såsom jag uppfattar kommunister så menar dessa att läkaren eller den allmänt flitige eller initiativrike inte blir lycklig av en högre lön eller ekonomisk utveckling, utan av sitt mer utvecklande arbete. Det är därför rättvist att de har lika lön för olika arbete.

Men kan det verkligen stämma?

Jag är de förste att hålla med om att lika arbete ska ha lika lön. Det är ett av skälen till att jag kallar mig feminist. Men är det verkligen rättvist att alla ska ha lika betalt vad de än arbetar med och hur mycket eller lite en människa än arbetar? Den flitige ska skänka överskottet av sin flit till den late? I detta kan inflikas att Miljöpartiets så kallade friår är lite åt detta håll. Vi som arbetar ska alltså försörja fullt friska och arbetsföra människor som har lust att vara fria ett år.

Detta tror jag i själva verket få anser vara rättvist. Varför ska en person som ägnar år åt hårda studier och hårt arbete ha lika lite betalt som en person som slutar direkt efter grundskolan? Och varför ska den som arbetar 80 timmar i veckan har lika betalt som den som arbetar 30 timmar i veckan? Och varför ska den sparsamme dela med sig till slösaktige festprissen? Och ska den som uppfinner något som vi alla har glädje av, inte bli belönad? Skulle inte ett sådant system i själva verket vara djupt orättvist?

Jag tror ingen, inte ens bokstavstroende kommunister, skulle tycka att det jag beskrivit ovan skulle vara rättvist. Och om det inte är rättvist, och om människor inte har möjlighet genom arbete öka sina möjligheter i livet, då fylls människor med vanmakt och vanmakt föder olycka.

Ett alternativ för att göra kommunismen mer rättvis, skulle ju förstås vara att alla skulle dela på alla arbetsuppgifter. Men det hade å andra sidan blivit ett väldigt ineffektivt samhälle, för varför ska en bra läkare arbeta som en dålig bonde och vice versa? Systemet prövades ju av såväl Röda Khmererna i Kambodja på 1970-talet som av Mao under kulturrevolutionen, när intellektuella skulle tvingas ut i kroppsarbete. Utan att sticka ut hakan särskilt långt, torde jag våga påstå att resultatet inte blev direkt lysande.

Jag accepterar fullt ut att vi genom skatter måste omfördela resurser i samhället, i syfte att så många som möjligt ska vara så lyckliga som möjligt. Inte minst behövs resursfördelning för att alla barn ska kunna ha samma möjligheter. Den rikes barn ska inte glida in på en elitskolan på en räkmacka, medan den fattige ska kasa in på sandpapper i en skola av kaos.

Exakt var den skattegränsen går kommer vi sannolikt aldrig få veta, i vart fall inte under min livstid. Men mot bakgrund av det välstånd vi har i Sverige och den relativa jämlikhet och fördelade lycka vi har, i jämförelse med de tiotals miljoner fattiga i världens rikaste land, USA, vågar jag påstå att Sverige ligger betydligt närmare idealgränsen än USA. Men jag vågar också påstå at kommunism, oaktat de historiska exemplen, är lika djupt orättvist som den råa kapitalism som Trump står för. Detta är ett av skälen till att jag anser mig leva i ett av världens bästa länder.

Lillemickes kommunistskola: Vid arbetsdagens slut får den late brått.

#såmångasommöjligtsålyckligasommöjligt #rättvisa #jämlikhet #Sverige #kommunism