KÄRLEKENS ENERGI

16.11.2017

För snart 13 år sedan fick jag frågan om jag kunde ställa upp som ledare för pojkar och flickor i knattefotboll. Jag har visserligen idrottat i nästan hela mitt liv, men fotboll slutade jag med som ungdomsspelare och tog inte upp fotbollen igen förrän i korpserien, sedan i oldboys och de sista 12-13 åren varje söndagsmorgon med kompisgänget. Så även om jag spelat "fotboll" i många år, är det på lägsta möjliga nivå, i de sämsta serierna men i de roligaste lagen och bara för glädjen i att röra sig kombinerat med snacket på planen. Jag kan alltså inte skryta med några fotbollsmeriter.

Men eftersom det inte var några andra föräldrar som anmälde sig, räckte jag försiktigt upp handen...... Sedan var jag fast.

Jag har under dessa år varit med om att som mest träna tre olika lag samtidigt. Och allt har gått i ett otroligt tempo. Vissa kvällar i veckan har jag stått på fotbollsplanen från 18.00 till 21.15. Helgerna har varit vikta åt matcher - numera spelas fotboll dessutom året runt. Delar av semestern har gått åt till cuper och träningsläger och tränarutbildningar.

Flera gånger har jag fått frågan hur jag orkar, men jag har bara ryckt på axlarna och kört vidare. För ärligt talat - ibland har det varit jobbigt. Föräldrar som tycker att just deras barn är en särskild begåvning som alltid ska vara på plan. Konflikter med ledare som tycker att man borde dela in nioåringar i en elitgrupp och strunta i resten. Föräldrar som tror att deras barn svälter och törstar ihjäl om de inte får en banan och vatten eller kanske lite pastasallad i halvlek. Ytterligare andra föräldrar som tror att alla spelare ska ha lika mycket speltid och spela lika många matcher trots att deras barn inte är på träningarna. Träningar och matcher under hösten och vintern i ösregn och stormvindar.

Men ändå är jag kvar.

Jag och tusentals andra ledare är kvar eftersom vi efter en oavgjord bortamatch i snöblandat regn långt hemifrån, får ha fyra sjungande 13-åriga tjejer i bilen som tjuter av glädje när jag stannar till och bjuder på hamburgare på vägen hem. Samma tjejer somnar sedan och sover som bebisar hela vägen hem. Vi är kvar för att unga människor som vi en gång tränat, oavsett om de fortsatt spela fotboll eller inte, nu kommer fram på stan och i affären, på bussen och överallt, ler och skriker; "Hej Micke, hur är det!" Vi är kvar för att vi som kraftigt underlagstippade kunnat spela jämnt och ibland vinna mot elitsatsande lag från Stockholm och från vår egen hemstad. Vi är kvar för att vi fått springa in på ett fullsatt Nya Ullevi och representera Sverige på Gothia cup. Vi är kvar för att vi fått ligga på luftmadrasser utan luft i skolsalar, men kunnat skratta och skoja om det dråpliga i hela situationen. Vi är kvar för att vi fått bjuda tonåringar på varm saft i januari på en konstgräsplan plogad från snö och sett den glittrande glädjen och kärleken i deras ögon. Vi är kvar för alla fantastiska människor vi annars aldrig fått träffa. Vi är kvar för att vi älskar det. Vi är kvar för det ger så oändligt mycket mer energi tillbaka än den energin vi ger.

All energi jag lagt, alla timmar jag spenderat på olika fotbollsplaner, semestrar jag tillbringat på cuper och träningsläger, alla timmar jag fått jobba in på helgen för att jag haft en bortamatch mitt i veckan, helger och kvällar jag försummat min fru. Jag lovar - det är värt det. All energi du ger, all kärlek du ger får du mångdubbelt tillbaka.

Tack föräldrar för att vi fått och får låna era barn. Tack alla barn och ungdomar för att ni finns. Jag älskar er!

#såmångasommöjligtsålängesommöjligt #hittarpsik #kärlek #energi #kärleksenergi #ideelltengagemang