ILSKA OCH RESPEKT – EN BLOGG OM SAMTAL

18.08.2018

Lönar det sig att bli arg på företeelser i samhället? Vad jag än gör som privatperson, så kan jag ju ändå inte påverka de stora skeendena i min omvärld. Det kan röra rasism, natur och klimat, jämlikhet och så vidare. Kanske lika bra att bara go with the flow?

Fast just det håller jag faktiskt inte med om. Inte för att min personliga ilska kanske hjälper ett enda dugg, men jag tror faktiskt att ilska som fenomen kan tjäna som en alldeles utmärkt och till och med nödvändig drivkraft för förändring.

Nu vill jag påpeka att de exempel jag ska nämna över huvud taget inte tjänar som någon jämförelse med mig själv, utan som exempel på hur ilska kan förändra världen på ett positivt sätt. Mahatma Gandhi, Martin Luther King, Nelson Mandela är tre personer som alla på ett fredligt sätt bidragit till en mycket bättre värld. Men även om alla tre använde fredliga medel drevs de av en ilska över orättvisor. Annan ilska som förändrat världen positivt är kvinnosakskvinnor som drivit på för jämlikhet mellan könen, homosexuella som synliggjort den diskriminering de utsätts för, miljöaktivister som drivit på för att rädda natur och klimat, journalister och advokater som reagerat mot Putin och Erdogan, med flera. Jag tror faktiskt att ilskan, rätt använd, snarare är den drivkraft som behövs för att åstadkomma positiv förändring.

Däremot är det så att ilskan inte får fastna. För om den fastnar tror jag att den ganska snart kan förvandlas till hat. Jag har inget emot att bli arg, eller att andra blir arga på mig, men vi får inte fastna i ilskan för då tror jag vi börjar hata och om något visar väl historien både i form av rasism och ideologiska utrensningar att hat, till skillnad från ilska, aldrig kan leda till något bra. I nutid kan hänvisas till talibaners och IS fanatiska hat mot allt som är sekulärt, fritt och jämlikt mellan könen.

Det gäller alltså att använda ilskan konstruktivt, och framför allt, inte sluta lyssna och tala med andra. Mina tre exempel ovan var visserligen exceptionella människor alla tre, men det fantastiska med dem alla var ju att ingen av dem någonsin förvandlades till hatare, utan de använde sin ilska konstruktivt till att alla tre förändra historien på avgörande, positivt, sätt.

En annan sak som utmärkte alla tre var att de hela tiden fortsatte att samtala med andra sidan. Och det för mig in på dagens andra ord, nämligen respekt. Jag tänker nu inte på ordet respekt i den bemärkelse det oftast används, det vill säga som vördnad för någon eller något. Istället hörde jag på radion häromdagen, att ordets latinska betydelse var att "se igen". Det vill säga om jag ser en person med åsikter som jag avskyr, så ska jag inte vända bort blicken och gå hem och börja hata. Istället ska jag se på personen igen. Lyssna vad han eller hon har att säga. Kan vi kanske hitta någon gemensam nämnare vi kan enas kring och gå vidare därifrån och istället få ett konstruktivt samtal. Utan hat. Kanske inte med kärlek, men i alla fall inte hat. Vi kan förstå den andra sidan.

Min personliga tro är att det är just det som håller på att hända i Sverige. Vi har nästan alla de senaste åren på ett eller annat sätt suttit och blivit lite argare och argare på alla andra som inte tycker som vi. Därför har ytterlighetspartierna växt och växt.

Men vet ni vad - jag tror det har vänt nu! Jag tror människor upptäckt att vin, dans och sång är bra mycket roligare än hat. Vi ska fortfarande bli arga, ilska kommer alltid vara en nödvändig drivkraft för förändring (till och med Jesus var ju arg....), men vi ska aldrig sluta tala med och se varandra.

Lillemickes demokratiskola: What the world needs now - is love (Dionne Warwick)

#demokrati #val2018 #likgiltighetsuger #respekt