Hur ska jag navigera när inga skrivna regler finns?

12.09.2017

"Well, I went home with the waitress, the way I always do

How was I to know, she was with the Russians, too

I was gambling in Havana, I took a little risk

Send lawyers, guns and money, - Dad, get me out of this

I'm the innocent bystander, somehow I got stuck

Between the rock and the hard place

And I'm down on my luck

Now I'm hiding in Honduras, I'm a desperate man

Send lawyers, guns and money, the shit has hit the fan" (Warren Zevon)

VARFÖR EN BLOGG OM MORAL?

Efter att under många år arbetat som advokat, började jag för något år sedan att reflektera över ett återkommande fenomen, nämligen "skandaler" som orsakats av i många fall normalt sätt välutbildade, begåvade och omdömesgilla personer.

Skandaler har under min levnad med viss oregelbundenhet återkommit inom såväl näringslivet som hos statliga och kommunal ämbetsmän, politiker och till och med hos förment moraliskt oantastliga institutioner som Svenska kyrkan och Röda Korset.

Ibland har skandalerna inneburit att de inblandade gjort sig skyldiga till direkta lagbrott, men ofta har de inblandade aktörerna inte kunnat dömas eller ens misstänkas för något brott. Ändå har de inblandade personerna i allmänhetens ögon ansetts agera moraliskt fel vilket lett till "skandaler" i media och bland allmänheten. Skandalerna har av de flesta, inkluderat mig, ansetts stötande trots att inget brott har begåtts.

Samtidigt ökar hela tiden kunskapsnivån. Vi lyckas utbilda tekniskt allt skickligare personer inom forskning, juridik, ekonomi, medicin, journalistik och så vidare. Ibland tycks det mig emellertid som att tekniskt skickliga jurister, revisorer och andra rådgivare, allt mer kommit att tillämpa lagen som Kalle Ankas karikatyr av den girige advokaten Lage Vrängarén, som endast använder lagen som ett instrument att till varje pris berika sig själv och sina klienter, snarare än att agera moraliskt försvarligt och rättvist.

Som advokat har jag dessutom att förhålla mig till och tillämpa god advokatsed, liksom mäklare ska tillämpa god mäklarsed, läkare ska tillämpa Läkarförbundets etiska regler och revisorer god revisionssed och så vidare. Inom näringslivet förekommer därutöver en mängd uppförandekoder och det finns numera filosofer, jurister och andra kloka personer som nästan uteslutande arbetar med så kallade CSR-frågor (Corporate Social Responsability), liksom etiska råd och rådgivare (som ibland dessvärre mer tycks användas som gisslan än som rådgivare i egentlig mening). Ändå uppstår hela tiden nya skandaler och missgrepp både inom företag, föreningar, religiösa samfund, stat och kommuner. Det är tydligt att oavsett yrkesetiska koder, och andra styrdokument, religiös eller ideologisk övertygelse, hemfaller människor ändå till grova övergrepp mot andra och ur miljöperspektiv långsiktigt idiotiskt agerande.

Frågan jag ställer mig på denna blogg är varför nya skandaler kan uppstå trots att utbildningsnivån hela tiden ökar, och hur vi i framtiden, så långt det är möjligt, ska kunna undvika omoraliska handlingar. Nyckelfrågorna som ska besvaras är dels om det är möjligt att hitta ett sätt att navigera moraliskt rätt såväl inom som utom lagens gränser, och hur strategin för ett sådant moraliskt agerande i så fall ska se ut.

I sökandet efter svaret på nyssnämnda frågor har jag dessutom haft anledning att reflektera över andra områden än olika aktörers agerande inom näringslivet. Jag har därför tillåtit mig att göra vissa utvikningar om exempelvis dödshjälp och politikers olika felsteg för att se om modellen skulle kunna fungera som en generell vägvisare för människor i ett ännu större perspektiv. Här förtjänar det att påpekas att det är få yrkesgrupper jag beundrar så mycket som bra politiker. Vilket mod och vilken hängivenhet! All heder till dessa demokratins hjältar.

Även om jag inte har några illusioner om att för all framtid utrota skandaler eller att den modell som skissas här skulle göra alla framtida beslutsfattare mer empatiska och långsiktiga, har jag ändå velat utreda frågan om det kan finnas sätt att öka den moraliska närvaron och medvetenheten för att minska antalet moraliska felsteg i framtiden genom att bättre utbilda unga människor i frågor om moral.

Ett sätt att ge framtidens människor bättre förutsättningar att agera moraliskt oantastligt än de min generation har och har haft, är nämligen enligt min uppfattning att förse unga människor med en "moralisk kompass". För precis som seglaren behöver titta på kompassen och horisonten på ett stormigt hav för att undvika att bli sjösjuk och förlora riktningen, behöver människor och företag en enkel och tydlig strategi i en tid av snabba förändringar. Inte minst presidentvalet i USA 2016, eller för den delen på hemmaplan, vissa politikers återkommande uppenbara lögner eller förringande av vetenskaplig evidens[6], visar att vi har ett behov av att kunna förhålla oss till makthavares uttalanden och ageranden.

Vad en sådan moralisk kompass ska innehålla kan givetvis diskuteras, och jag kommer här att redovisa min uppfattning.

Jag vill emellertid betona att en moralisk kompass aldrig i detalj kommer att finna sin slutliga form. I själva verket är det nämligen just detaljrikedomen i många etiska regelverk eller religiösa skrifter som kan göra det problematiskt att tillämpa dem. Det jag emellertid tror är att om man fastställer vissa över tid bestående kärnvärden, blir det mycket lättare att finna sin väg i vardagen och genom snåriga regelsystem.

Jag är fullt medveten om risken för att jag genom att skriva bloggen framstår som förmäten och pretentiös i relation till andra människor och deras moral. Denna risk får jag dock stå ut med, för utan ett ambitiöst (enligt vissa kanske dumdristigt) anslag, med risk för felskär, kan jag knappast föra debatten vidare.

I förebyggande syfte vill jag också att läsaren noterar att jag inte är ett moraliskt ofelbart rättesnöre, utan bara en människa som önskar en bättre framtid för våra barn. Jag, liksom få andra, kan vara stolt över allt jag gjort eller inte gjort. Men jag vill att vi ska ge våra barn bättre förutsättningar att lyckas än vad jag hade utan att för den skull skuldbelägga mig själv och andra i allt för stor utsträckning.

Efter att jag i bloggens inledande inlägg gör vissa definitioner och beskriva komponenterna i vad jag menar en moralisk kompass bör innehålla, kommer jag därefter att gå igenom några utvalda händelser i modern tid, för att se om aktörerna i dessa fall varit behjälpta av den moraliska kompass jag föreslår.

Inte i någon av de skandaler jag valt har de inblandade aktörerna dömts till straff, eftersom ett sådant fall inte ter sig särskilt intressant ur mitt perspektiv. Har aktörerna redan dömts till straff, har de ju uppenbarligen begått fel enligt de lagar vi fattat i demokratisk ordning. Kärnfrågan är istället om en aktör som inte begått något brott mot lagen, ändå kan anses ha handlat moraliskt fel.

Som nämnts kommer jag dock inte att nöja mig med detta, utan göra utvikningar även inom politikens områden liksom svåra moraliska ställningstaganden om självvalt livsavslutande och abort.

Helsingborg den 14 september 2017

Michael Pålsson

Tack Anette, min älskade fru, för dina kloka och tankeväckande vinklingar på det jag skriver (och för att du står ut med mig).

Tack min trognaste löparkompis, kyrkoherde Stina Hagman, för dina värdefulla synpunkter och våra alltid lika intressanta diskussioner i ottan!

Tack mina barn - era inslag i våra familjediskussioner hoppas jag har sätter avtryck i bloggen. Jag älskar er alla.



DET KLART SKRIVNA ÄR DET KLART TÄNKTA

"To abandon facts is to abandon freedom. If nothing is true, then no one can criticize power, because there is no basis upon which to do so. If nothing is true, then all is spectacle. The biggest wallet pays for the most blinding lights."[1]

Oavsett vad man diskuterar är det enligt min uppfattning lämpligt att inledningsvis definiera de olika begrepp man avser använda, eftersom detta oftast underlättar förståelsen av den följande texten och för den skeptiske att kontrollera sanningshalten eller teorins hållbarhet. I en tid då objektiva fakta lättvindigt tycks kunna bytas ut mot känsloargument och personlig övertygelse, är det än viktigare att den som önskar ifrågasätta det jag föreslår ska kunna göra det utifrån de källor jag använt mig av och i så fall kunna presentera andra trovärdiga källor som säger motsatsen. En dialog måste föras transparent och ärligt för att leda oss framåt. Syftet med detta inlägg är därför att definiera vissa termer som kommer att återkomma i bloggen, och som möjligen kan tolkas på olika sätt beroende på vem som läser. Det är också viktigt att poängtera att det jag här föreslår är en teori. Jag påstår inte att det är en bevisad hypotes. Dock menar jag att teorin är så övertygande att jag ser fram emot att få den empiriskt prövad.

Både lag och moral är normativa, det vill säga både lag och moral anger vad vi bör och inte bör göra mot varandra. Men medan lagen är stiftad av lagstiftaren är moralens innehåll och status mer svävande. En lagstiftare är i bästa fall en folkvald beslutande församling, ett parlament, men kan lika väl utgöras av en diktatur eller av en korrupt regim som stiftar och tillämpar (eller inte tillämpar) lagarna som den behagar. Inte minst de lagar som stiftades av nazisterna i tiden före och under andra världskriget, liksom hur lagen tillämpas i Ryssland under Putin[2] visar att det långt ifrån alltid är en god och välmenande folkvald församling som stiftar lagarna.

Den fria världens ledande land, USA, har ju också på kort tid utvecklats till ett stängt och isolationistiskt land, där sanningen inte längre hyllas, utan där den folkvalde presidenten ogenerat åberopar "alternativa fakta"[3] och utestänger media[4]. Det är sålunda uppenbart att inte ens en folkvald president i världens äldsta moderna demokrati längre behöver stå för något gott.

En viktig sak att försöka klargöra är skillnaden mellan den "positiva rätten", det vill säga lagar och förordningar, i förhållande till den "normativa rätten", som är rätten såsom den borde vara utifrån ett moraliskt perspektiv. Ett tydligt exempel utgörs av de apartheidlagar som tillämpades i Sydafrika fram till 1994. Även om såväl jurister som andra medborgare i Sydafrika tillämpade apartheidlagarna korrekt, torde samtliga färgade människor i samma land (och en del vita) ha ansett att den positiva rätten stred mot den normativa rätten, det vill säga lagen stred mot moralen och rättvisan. De sanktioner som många olika länder införde gentemot Sydafrika, visar dessutom att även människor som inte var direkt berörda av apartheid-lagarna ansåg deras lagar vara moraliskt fel.

Under medeltiden diskuterades även den så kallade naturrätten, en slags rätt som ansågs vara förankrad i en gudomlig ordning. Naturrätten som sådan skulle gälla lika för alla människor, och vara överordnad den positiva rätten. Det ansågs visserligen finnas utrymme för viss variation, men en lag som avvek från naturrätten ansågs inte längre vara en lag, utan en perversion av rätten.[5]

Naturrätten kom emellertid att ifrågasättas i samband med upplysningen i takt med att de religiösa utgångspunkterna allt mer övergavs. Föreställningen om att det skulle finnas medfödda rättigheter som stod över den positiva rätten kom istället att avfärdas. Rättigheter kunde enligt exempelvis Jeremy Bentham bara finnas som garantier i en stiftad lag.[6]

Denna så kallade rättspositivistiska inriktning, fick emellertid ett visst bakslag efter andra världskriget, på grund av erfarenheten av nazisternas instiftande och tillämpning av lagar som på ett uppenbart sätt stred mot människors uppfattning om vad som var moraliskt godtagbart. Tesen att endast av lagstiftaren givna lagar skulle gälla, skulle i sin förlängning kunna medföra att lagarna skulle kunna ha vilket innehåll som helst, och utan att dessa ens skulle kunna kritiseras utifrån ett moraliskt perspektiv. Makt blir till rätt.[7]

Även instiftandet av Förenta Nationerna, FN, och dess Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna, får anses innebära ett tydligt steg från rättspositivismen, eftersom begreppet "mänsklig rättighet" knappast var förankrat bland alla medlemsstater. Det är fortfarande en öppen fråga vad en "mänsklig rättighet" är värd om ingen stat är beredd att försvara den.

Som den intresserade läsaren har förstått är kärnfrågan att försöka hitta något slags kompass i navigerandet mellan lag och moral, det vill säga mellan den positiva och normativa rätten, liksom att hitta moralisk vägledning när inget regelverk finns att tillgå.

En viktig skillnad mellan lag och moral är att medan lagar och förordningar är kodifierade och tillämpas av domstolar, finns ingen sådan motsvarighet för brott mot moralen. Det behöver inte innebära att den som begår brott mot den förhärskande moralen undgår straff. Förlorade affärer, förlorade väljare eller försämrat renommé kan ibland för de inblandade vara väldigt kännbara. Men det är ändå så att ett sådant "straff" tenderar att bli godtyckligt och drabba olika aktörer olika hårt eller ibland inte alls och i värsta fall riskerar drabba oskyldiga utan möjlighet till vare sig överklagande eller resning.

Ett mycket använt begrepp när människor diskuterar moral är termen "etik". Ofta sammanblandas begreppet etik med begreppet moral så att det svårt att begripa om det alls föreligger någon skillnad mellan begreppen. För egen del föredrar jag emellertid att särskilja dessa båda termer eftersom det enligt min mening underlättar en begriplig diskussion.

Båda termerna antas härstamma från grekiskan och latinet i betydelsen "seder" och "bruk". För egen del föredrar jag, i anslutning till många andra, att definiera etiken som teorin om moralen.[8] En studie i hur moralen tillämpas och vad som är god moral är alltså etik, medan det faktiska agerandet i olika frågor är moral.

Ett annat begreppspar som kort måste beröras är begreppen "altruism" respektive "empati". Som altruism inräknar jag självuppoffring, att hjälpa andra (djur, växter eller människor) med deras behov, generositet och att frivilligt ge vika för någon annans vilja i strid mot ens egen.

Med empati avser jag istället förmågan att förstå världen ut ifrån en annans (djur eller människas) perspektiv och att behandla denne utifrån den förståelsen (mer om detta nedan i kapitel 4). Viss altruism (inte all) förutsätter enligt min uppfattning empati.

Eftersom jag i olika delar i boken kommer att beröra religion, som enligt mitt sätt att tänka alltid i varierande grad kommer att stå i konflikt med vetenskapen, kommer jag att använda tre olika definitioner av religiösa människor, nämligen följande. (i) När jag använder begreppet "troende" eller "religiös" åsyftar jag en person som tror på en eller flera gudar eller annat högre väsen och på något slags liv efter detta. En sådan person tror oftast att människan har en själ som på något sätt är fristående från kroppen. Det är emellertid ett vidsträckt begrepp som innefattar allt från personer som utan att närmare reflektera över gudsbegreppet ändå tror på något högre, till fundamentalistiskt bokstavstroende personer. (ii) Med begreppet "djupt troende" menar jag en person som faktiskt allvarligt reflekterat och filosoferat över sin existens, och därvid kommit till slutsatsen att gud finns, liksom att människan har en själ som klart kan skiljas från kroppen. (iii) Med begreppen "fundamentalist" och "bokstavstroende" menar jag en person som på fullt allvar hävdar att det som står i de religiösa skrifterna på ett omedelbart sätt direkt emanerar från gud.

Som ovan nämndes gjordes, med erfarenheterna från andra världskriget, ett avsteg från rättspositivismen när FN fastslog deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Oavsett vad man kan tycka om FN:s fel och brister, tycks deklarationen om de mänskliga rättigheterna ändå ha medfört att det numera råder en uppfattning hos många människor att alla människor har vissa, medfödda rättigheter som en lag inte får strida emot. En fråga som - särskilt på de extrema höger- och vänsterkanterna - alltför få verkar ställa sig är dock vad dessa rättigheter är värda om ingen stat är beredd att försvara dem.

Sanning.

En annan förutsättning för att kunna föra en civiliserad diskussion är att definiera hur vi förhåller oss till vad som är sant eller falskt. Det är lätt att konstatera att om ingenting kan hållas för sant, skulle alla diskussioner snabbt förvandlas till ett surrealistiskt spektakel.

Sanningen är inte relativ på det sättet att bara för att jag tycker något, så är det mer sant än vad någon annan tycker. Det jag däremot kan bevisa, empiriskt eller genom experiment, det är sanning enligt dagens bästa vetande. Sedan kan sanningen förvisso förändras om vetenskapliga framsteg eller nya undersökningar visar på detta. För 70 år sedan trodde vi i Sverige att damm kunde föra med sig smitta av olika sjukdomar, vilket innebar att folk började städa frenetiskt som i sin tur framkallade allergier. Det som då var sanning, vet vi idag är lika mycket trams[9] som att jorden skulle vara platt eller att kvinnan skulle vara skapad av Adams revben[10].

Sanning och ärlighet är således viktigt, eftersom utan sanning och ärlighet i våra diskussioner kan vi inte ta mänskligheten framåt.

Det är därför oerhört betydelsefullt att när vi påstår något viktigt, så måste det påståendet vara baserat på verifierbara källor. När politiker påstår saker som om de vore faktiska sanningar, utan att kunna hänvisa till trovärdiga källor, eller när de direkt ljuger[11], då måste vi reagera. För att ta mänskligheten framåt måste vi vara baserade i verkligheten och ärliga.

Ett retoriskt grepp som använts av bland annat Hitler, som liknade judar vid råttor, och Trump, som kallade sin motståndare i presidentkampanjen, Hillary Clinton för "crooked Hillary", är att ideligen insinuera att deras motståndare är oärliga och vill tillskansa sig makt och pengar på "folkets" bekostnad. Givetvis har de inga bevis eller konkreta fakta till stöd för sina påståenden, vilket gör att det blir näst intill omöjligt för den eller de utsatta att argumentera emot. Genom att ständigt upprepa sina insinuerande epitet "planterar" den oärlige på detta sätt en misstanke hos åhörarna att "ingen rök utan eld".

Varje gång politiker återupprepar grova anklagelser mot sina motståndare eller vissa delar av befolkningen finns det därför anledning att vara skeptisk och syna deras kort, och fundera över det egentliga motivet bakom deras uttalanden. När Åkesson och Karlsson till utlandet bekräftar direkt felaktiga påståenden om ökad brottslighet, måste man fråga sig varför. När Trump påstår att klimatförändringarna är en kinesisk konspiration måste man fråga sig varför han påstår detta mot bättre vetande.

Att skilja mellan sak och person är grundläggande för det civiliserade samhället, så när presidenter, nättroll och andra aktörer hotar politiker, debattörer eller människorättskämpar måste vi andra reagera kraftigt och inte låta detta ske.

Om narcissistiska presidenter och nättroll och möjligheten att få med sig stora massor människor genom propaganda är den negativa sidan av internet får vi emellertid inte glömma att det också finns en positiv effekt av internet. I takt med att användningen av internet blivit allmänt utbredd, har det nämligen blivit allt svårare för företag, stater, enskilda politiker och andra aktörer att i det fördolda vidta moraliskt betänkliga åtgärder, eftersom de i betydligt större utsträckning riskerar upptäckt och då det dessutom finns en risk att agerandet blir allmänt känt.

Kärnfrågan i denna text är som redan nämnts att hitta ett sätt att navigera såväl inom som utom lagens gränser.

Den slutsats jag kommit till är att om alla aktörer låter sitt handlande styras av en "moralisk kompass", skulle många moraliskt förkastliga ageranden kunna undvikas och politiken skulle bli mer effektiv vilket skulle gynna demokratin.

Innehållet i en moralisk kompass bör vara enkelt och, enligt vad jag här kommer att argumentera för, styras av förnuft (rimlighet), empati och långsiktighet med målet att uppnå mesta möjliga välmående för alla liksom att minska lidandet för alla.

Jag tycker mig dessutom få stöd för dessa tankar i en av Sveriges grundlagar, nämligen i 1 kap 2 § regeringsformen:

Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.

Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv.

Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.

Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.


[1] On Tyranny, av Timothy Snyder, sidan 65, 1:u, Tim Duggan Books

[2] Se exempelvis Mitt krig mot Putin av Bill Browder, 2014

[3] Alternativa fakta? Ha, ha, ha av Heidi Avellan, Sydsvenskan 01-29-2017

[4] Vita husets krig mot medierna skrämmer, Expressen 2017-02-26, https://www.expressen.se/ledare/vita-husets-krig-mot-medierna-skrammer/

[5] Rätt och orätt i lag och moral: ett normativt perspektiv på svensk rättskipning av Per Bauhn, Svensk Juristtidning, 2012, sid. 319

[6] Rätt och orätt i lag och moral: ett normativt perspektiv på svensk rättskipning av Per Bauhn, Svensk Juristtidning, 2012, sid. 319

[7] Rätt och orätt i lag och moral: ett normativt perspektiv på svensk rättskipning av Per Bauhn, Svensk Juristtidning, 2012, sid. 319

[8] Gudlös etik av Birgitta Forsman, 2011, sid 32.

[9] Agnes Wold avlivar 6 myter om din hälsa, Expressen 2015-01-26, https://www.expressen.se/halsoliv/halsa/professorn-har-ar-6-myter-om-din-halsa/?bullet=4

[10] Bibel 2000, Gamla testamentet, (Verbum Förlag), 1999, första Moseboken, 2, sid 14

[11] SD:s Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson bekräftade en mängd felaktiga påståenden från Donald Trump om Sverige i Wall Street Journal den 22 februari 2017.

MORAL

"Our powers of empathy are clearly growing. Today, we are surely more likely to act for the benefit of humanity as a whole than at any point in the past."[1]

En fråga som i detta sammanhang måste diskuteras är moralens ursprung och syfte. Varför finns moral och vilken funktion fyller den? Och när man besvarat dessa frågor, återstår att besvara vad som ska utgöra grundvalen för en utvecklad, framtida moral.

Enligt min erfarenhet efter samtal med andra människor i moraliska frågeställningar, tycks väldigt många människor, utan närmare reflektion, anse att utan religion skulle det inte finnas någon moral eller någon anledning att vara en god människa. Resonemanget synes bottna i att om ingen straffande "låtsaspappa" skulle finnas, så hade vi ingen anledning att agera moraliskt rätt.

Utifrån ett rent evolutionistiskt synsätt, det vill säga att utvecklingen av alla djur och växter drivs av det naturliga urvalet, tycks den religiösa ståndpunkten vid en första anblick vara helt korrekt. Varje enskild gen har ju sällan något att vinna på att agera altruistiskt mot en annan gen.

Ändå känner de flesta av oss medlidande med inte bara vår närmsta familj, utan numera också med människor hundratals mil hemifrån som vi aldrig träffat men som vi sett lida på TV eller internet. En mängd organisationer, exempelvis Läkare utan gränser, Amnesty med flera, förutsätter ju till och med att vår empati sträcker sig utanför den närmaste kretsen. Dessa organisationer hade ju inte kunnat existera annars.

Många troende människor tenderar enligt min erfarenhet att vid diskussioner om moral, just med hänvisning till att ett darwinistiskt synsätt inte förklarar varför vi är förmögna att känna empati utanför familjen, därför hänvisa till att moralen måste ha något slags gudomligt ursprung. Men även människor som i andra sammanhang resonerar logiskt och baserat på fakta och avvisar skrock och annan vidskepelse, synes vara av ståndpunkten vår moral på något outgrundligt sätt bör vara baserad på religion.

Min första invändning mot detta synsätt är att bara för att vi idag inte vetenskapligt kan bevisa ett visst fenomen, så betyder det inte att det är en gud som är förklaringen. Det räcker väl med att referera till att vikingarna hänvisade till asaguden Tor för att förklara åskan, eller att människor förr trodde det var gud som straffade deras synder för torka och missväxt, när vi idag vet att torka berodde på naturliga klimatvariationer och missväxt på skadedjur eller dålig jordmån. Det torde ju dessutom vara svårt att få en troende kristen att anamma muslimsk moral, eller kanske än värre hinduistisk eller annan polyteistisk religion. Vilken religion, gud eller gudar ska vi välja? Vad är det som säger att kristen moral skulle vara bättre än muslimsk?

Min andra invändning är, såsom visats av Richard Dawkins[2], att man måste skilja mellan å ena sidan den själviska genen och å den andra organismer och grupper av organismer. Medan den enskilda genen i kampen om tillvaron och det naturliga urvalet för att överleva måste agera själviskt, gäller inte samma förhållanden nödvändigtvis för gruppen eller arten, eftersom gruppen och arten inte reproducerar exakta kopior av sig själva och därför inte nödvändigtvis konkurrerar med andra grupper av samma kategorier.

Exempel på detta förekommer rikligt i naturen, det vill säga utanför människan, exempelvis bland surikater som utan egna avkommor i den egna gruppen spanar efter fiender för hela gruppens räkning eller passar andra surikaters barn trots att de inte har egna. Andra exempel är bisamhällen, myrstackar, elefantflockar med flera.

Denna typ av altruistiskt beteende skulle dock kunna förklaras av att individerna i en grupp är beroende av att samarbeta, det vill säga att de ökar sina egna möjligheter att överleva genom att i någon mån uppträda altruistiskt mot andra i samma grupp. Resonemanget kan därför kritiseras för att sägas inte vara i sann mening altruistiskt, eftersom ju individen tjänar på samarbetet, på samma sätt som bin "lånar" sina vingar till blommorna som behöver pollineras och betalar bina med sin nektar eller som advokaten lånar ut sina kunskaper och för detta får pengar etc.

Det gynnar också individen att betala sina skulder, att inte stjäla från andra, döda andra och så vidare eftersom individen annars straffas av övriga individer i gruppen. Det går visserligen inte att förneka att det trots detta, ändå alltid kommer att finnas individer som på olika sätt försöker hitta genvägar genom att stjäla, ljuga eller bedra. Men sådant beteende förklaras ju än mindre av religionen. Att en individ eller en grupp av individer försöker lura andra, kan ju förklaras av att den enskilde individen eller gruppen av individer tror sig komma undan utan upptäckt. Denna förklaring är ju omöjlig ur ett religiöst perspektiv eftersom gud påstås finnas överallt och se allt. Det rimliga hade väl i så fall varit att gud gjort alla människor goda, och inte bara några få utvalda. Människans fria val, att välja det goda eller de onda, är ju bara gott för de som väljer rätt och hamnar i himlen men ont för de som ligger helvetet och råkade välja fel. Rimligen skulle dessa människor i så fall hellre varit utan det fria valet och fått tillbringa evigheten under bekvämare former. Om gud nu är så god som det påstås är det därför svårt att fatta varför han (allt talar för att det är en han i alla fall så länge vi håller oss till de abrahamitiska religionerna) gav oss det fria valet mellan ont och gott[3].

Jag menar alltså att det tvärtom är tydligt att moralen har utvecklats evolutionärt. För de första människorna var det evolutionärt rationellt att ha bli attraherad av det motsatta könet och ha sex för att föröka sig, att endast ha empati och agera altruistiskt mot sin familj och så vidare. Men människan (liksom många andra djur och insekter) är ett flockdjur, så efter hand har det växt fram regler och det har blivit rationellt att leva efter dessa regler såsom att inte stjäla, att inte döda andra i flocken etc. En person som bröt mot dessa regler skulle helt enkelt bli utesluten från flocken som icke önskvärd. Flertalet människor är inte födda till anarkister och mördare, utan vi är ett flockdjur. Vi har därför ett behov av att förhålla oss till en mängd moraliska och filosofiska frågor. Religioner har sålunda uppkommit som ett svar på detta behov. Religioner finns och kommer därför sannolikt att finnas långt in i framtiden och dessutom fylla ett behov för vissa människor. Svenska kyrkans agerande i samband med terrordådet i Stockholm i april 2017 visar att kyrkan och religionen kan vara fantastisk som en samlande och tröstande kraft. Problemet är bara att om man väljer att påstå att det är en gud som bestämt en hållning i en viss moralisk fråga, och vissa människor strikt tror detta, då blir det svårt att ifrågasätta denna regel eller hur en auktoritet tolkar regeln.

Jag vet och erkänner att de flesta troende människor, oavsett religion, inte tolkar de religiösa skrifterna bokstavligen. Vidare har jag fått uppfattningen att de flesta troende, med undantag för fundamentalister och bokstavstroende, oavsett vad deras religion säger, ändå bejakar vetenskapen. Mitt bekymmer är emellertid att det ändå finns fundamentalistiska både judar, kristna och muslimer som finner stöd för sina extrema - bokstavsenliga - tolkningar av sina skrifter.

Min uppfattning är istället att allt talar för att moralen utvecklats av människan över årtusenden. Steg för steg som civilisationer växt har på samma sätt moralen hos olika folkslag (och även hos vissa djur och insekter) utvecklats. Evolutionen har hela tiden flyttat fram gränserna för moralen utanför den egna stammen och klanen i takt med att samhällen växte och människor kunde bli anonyma för varandra. Det blev rationellt att skapa regler och leva efter regler också gentemot människor som var utanför den närmsta kretsen, eftersom större samhällen annars hade slutat i anarki. Samarbete mellan människor är det absolut mest effektiva sättet att lösa stora problem, såsom världen löste problemen med hålen i ozonlagret på 1980- och 1990-talet. Samarbete är det enda sättet att lösa nuvarande gigantiska problem i forma av global uppvärmning eller utfiskning av haven.

Fortfarande är vissa moraliska regler sannolikt helt lokala och begränsade till vissa religioner, traditioner eller regioner, medan andra - såsom att inte stjäla, att inte döda, att inte våldta, att förbjuda pedofili - förmodligen är universella.

Min prognos för framtiden är att vårt ökade resande, internet och andra framtida kommunikationsmöjligheter ger allt större förutsättningar för en framtida global moral.

En annan fråga som måste besvaras är vad moralen ska syfta till. Ska det vara att hålla ordning och reda, att se till att det inte blir anarki eller vad ska vi ha moralen till? Kan man inte besvara den frågan blir det nämligen svårt att hitta någon riktning och strategi för att utveckla moralen.

Utilitarism är en teori inom filosofin som i korthet innebär att den rätta handlingen är den som maximerar nyttan, det vill säga maximera utfallet av lycka och minimera utfallet av lidande. Utryckt på detta enkla sätt, finner jag utilitarism vara den filosofiska inriktning som tilltalar mig bäst och som på ett rationellt sätt kan ge moralen och våra liv mening. Ett annat sätt att uttrycka det skulle kunna vara att inriktningen på vårt handlande ska vara att alla människor ska må så bra som möjligt. Detta kommer givetvis ibland innebära att olika personers intressen kan ställas emot varandra. Av detta skäl måste vårt handlande dessutom vara präglat av empati, så att vi inte låter majoritetens välmående ske på minoriteters bekostnad. Tio pedofilers välmående kan aldrig uppväga lidandet för det utsatta barnet.

En invändning som kan resas mot min enkla sammanfattning av utilitarismen, är att begreppen "lycka" och "välmående" är väldigt oprecisa och dessutom kan ha olika innebörd för olika människor. Det är såklart sant. Frågan är dock vad det är för mening med att ge begreppen en precis mening i en diskussion om moral. Lika väl som det är svårt att beskriva ledsamhet, vet vi vad det är när vi känner det. Det är ju ganska lätt att konstatera att de flesta människor i västvärlden har bättre liv än människor i krigshärjade länder som exempelvis Syrien. Vi får helt enkelt acceptera att det inte kommer att finnas någon exakt definition av lycka och välmående, men att de flesta av oss vet när vi mår bra och får utgå från att de flesta andra människor känner likadant, frånsett psykopater och sociopater. Detta konstaterande innebär såväl att det finns både rätta och fel svar på svåra moraliska frågor, men också att någon total konsensus i moraliska frågor aldrig kommer att uppnås. Men diskussionerna kommer att utveckla moralen. Frågorna om hur människan ska leva ett moraliskt liv, kommer alltså aldrig få ett slutligt svar. Men diskussioner som baserar sig på vetenskap kommer oundgängligen att förbättra livet för oss alla.

Väl kommit så här långt återstår att bestämma på vilka grunder vi ska basera vårt handlande för att maximera allas välmående. Som kommer att utvecklas i nästa kapitel, finner jag svaret tämligen självklart, nämligen att en moral måste vara delvis baserad på vetenskap med syftet att öka lyckan för så många som möjligt och på samma sätt minska lidandet för så många som möjligt. Tänk vilket oerhört lidande vi har kunnat undvika genom vetenskapliga framsteg inom medicin, exempelvis antibiotika, mässling-vaccin, preventivmedel etc. Och betänk alternativet att vi alla likt Jehovas vittnen och liknande trosinriktningar skulle neka oss själva viktiga operationer eller medicin? Tänk hur många barn som hade sluppit att födas in i armod och lidande, om Påven hade upphört med sitt absurda motstånd mot preventivmedel och abort.

Att fattigdomen idag minskar i snabb takt och att välståndet ökar beror uteslutande på vetenskapliga landvinningar inom allt från jordbruk, till teknik och medicin. För mig är det därför tämligen självklart att vår moral, med min uppfattning om syftet med densamma, måste vara baserad på vetenskap och förnuft men adderad med empati. Hade vi alla bara haft en Bibel eller Koran i vår hand, hade vi fortfarande varit kvar på samma fattigdomsnivåer som på 1820-talet. Vetenskapen i sig är amoralisk och kan inte tala om för oss varför vi vetenskapligt ska värdera god hälsa, välmående, frånvaron av sjukdomar och svält. Men om vi väl erkänner att vi vill uppnå mesta möjliga lycka för alla och minimera lidandet för alla, då har vetenskapen ihop med empati och långsiktighet svaren vi letar efter om hur vi ska leva ett moraliskt riktigt liv.  

[1] The Moral Landscape, av Sam Harris, sid 226.

[2] Illusionen om gud, Richard Dawkins, 2006, sid 231 ff.

[3] De troende kallar detta för teodicé-problemet, det vill säga hur det kan finnas ondska och lidande samtidigt som gud är god och allsmäktig.