FRISK

09.02.2018

Det finns goda liv och det finns dåliga liv. Låt oss inte hyckla om det. Bara en fundamentalistiskt religiös människa kan rimligen påstå något annat. Kalla en möglig macka för en möglig macka och inte en croque monsieur. Det blir mer ärligt så.

För egen del krävs bara några timmars förkylning och oförmåga att kunna träna, för att inse att det som för mig hittills varit en självklarhet faktiskt inte är det för jättemånga människor. Och då är jag inte ens det som av många kvinnor kallas manligt sjuk. Ur det perspektivet, kanske även ur andra, är jag extremt omanlig, kanske en hen, kanske en kvinna, en queer eller varför inte ett UFO?

Vid diskussioner om bra och dåliga liv är det väldigt lätt att bli anklagad för både det ena och det andra. Jag har fått höra allt från att jag inte har respekt för (det mänskliga) livets okränkbarhet, till att jag har fascistoida tankar.

För att göra detta klart en gång för alla så i den första frågan har de som påstår att jag inte har respekt för livets okränkbarhet helt rätt. Det har jag inte. Jag är emot våld, men jag är inte pacifist. Skulle någon angripa mig eller min familj, mina vänner, min yttrandefrihet skulle jag inte tveka att tillgripa våld. Jag tänker inte vända andra kinden till som ett mähä. Jag är för abort fram till dess att fostret kan anses ha förmågan att förnimma sig själv och sin omvärld (där den svenska gränsen om 18-22 veckor möjligen ligger rätt) eller senare om det visar sig att fostret kommer att lida av svår sjukdom eller skada. Varför ska kvinnor föda fram foster till ett liv av lidande? Vem värnar vi då? Inte det stackars fostret som helst hade förblivit ovetande om sitt lidande.

Jag är dock så långt ifrån fascist man kan komma. Jag värnar pluralism och är alltmer skeptisk till att i en modern och global värld värna nationalstaten.

Nationalstaten har vissa administrativa fördelar som att kunna driva in skatt och fördela bidrag, men snart nog borde vi väl kunna avskaffa staterna och istället ha ett EU med starka regioner istället? Jag har absolut inget emot Stockholm, men kanske borde vi i Skåne istället slå oss i slang med Köpenhamn?

Om jag skulle önska mig ett nytt liv hade jag önskat mig samma liv, med lite småjusteringar här och var. Framför allt hade jag undvikit att såra andra människor nästa gång. Fast i stora drag hade det blivit detsamma.

Men, invänder den radikale kulturrelativisten då, betyder det att ditt liv är norm för vad som är ett gott liv - du är ju en vit, medelålders man i den rika delen av världen. Det kanske finns andra värden som inte du tänkt på?

Kanske är det så. Men med risk att låta extremt inskränkt vill jag påstå att mat för dagen, barn, en partner, goda vänner - ett sammanhang, yttrandefrihet och ett meningsfullt arbete är det som krävs. Sedan kräver vissa människor mer arbete och andra mer fritid och så vidare. Men täcker vi de grundläggande behoven är de flesta av oss lyckliga. I alla fall om vi inte är kroniska masochister.

Under det senaste året har jag haft förmånen att vara mentor för två personer, båda advokater i Syrien, som flytt regimen respektive IS. När vi diskuterar livet är slutsatsen given. De hade båda ett liv som mitt - ett liv som de älskade. Så oavsett härkomst och etnicitet, oavsett religion eller avsaknad av sådan; ett bra liv är ett bra liv. Inget konstigt med det.

Lillemickes naturskola: Du borde värna och älska naturen eftersom du är beroende av den. Naturen klarar sig utan dig. Jorden klarar sig utan dig. Naturen är inget eget väsen som kan tänka själv. Ibland är ensidig kärlek det bästa vi kan få.

#frisk #manligförkylning #natur #pacifism #fascism #nationalism #kulturrelativism