EN HYLLNING TILL DÖDEN

30.10.2018

Nej - jag har inte startat en dödskult, drabbats av självmordsfunderingar eller tappat livslusten. Tvärtom älskar jag att leva, att ha förmånen att få arbeta med sådant jag vill, att få ha en familj och nära vänner och dessutom är jag alldeles för uppslukad av att skriva en ny bok för att vilja dö.

Men en vecka som denna som inträffar en gång om året kan ändå inte ämnet döden bara förbigås med tystnad. Vi får dels Halloween som jag älskar att fira med alla pumpor, spöken, partytrick, utsmyckningar och fester, dels Alla Helgons Dag som innebär tid för stillsam eftertanke rörande de människor som inte finns -men kanske framförallt vad jag själv tänker göra med resten av mitt liv. Som en klok person sade (jag tror det var en före detta boxare): Det bästa du kunde gjort var att börja leva ditt liv fullt ut igår. Det näst bästa är att börja göra det idag.

Döden. Detta abstrakta substantiv som sysselsätter så många människors tankar. Vad är döden egentligen?

Personligen ser jag på döden som ganska digital, det vill säga antingen finns jag eller så finns jag inte. Förr i tiden betecknade man människor som döda när hjärtat slutade slå. Numera anser troligen de flesta att döden inträffar redan när hjärnaktiviteten upphör. Det innebär att din kropp kan fortsätta att leva med hjälp av sondmatning men som person är du är död. Lite som en själ som finns oberoende av kroppen fast tvärtom.

Vissa människor är rädda för döden. Fast det tror jag egentligen är en missuppfattning. Jag tror att dessa människor förväxlar substantivet döden med verbet dö. Att inte finnas till kan det väl inte finnas någon anledning att vara rädd för? Vi fanns ju inte innan vi föddes och det gick ju bra! Och de människor som tror på evigt liv, borde ju till och med kunna se fram emot döden som något nytt och spännande!

Jag var i kyrkan för några dagar sedan och hörde en präst dra en historia om hur hans fru en gång då barnen var små med kräksjuka utbrustit; -"Åh vad skönt det hade varit att vara död nu!" En annan person i samma kyrka, tidigare punkare, något äldre än jag själv men troligen delvis med samma tankegods i skallen som jag, nämnde att han med stigande ålder ibland kunde känna en viss trötthet på vissa återkommande händelser i livet som gjorde att han när den dagen kom troligen inte skulle finna det så förfärligt att dö.

Jag kan ibland dela båda dessa känslor och tror att om en människa får leva tillräckligt länge, så kommer förr eller senare samma trötthet att infinna sig. Så även om jag älskar att leva nu, så innebär det inte att livet alltid för alla är lika lockande.

Däremot inser också jag att det i många fall är plågsamt att dö. Att inse att jag inte längre ska finnas där vid middagsbordet och dricka vin, skratta, diskutera politik eller ta undan disken efter maten och lyssna på musik. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, för oss människor att greppa att vi en dag inte ska finnas med längre. Eller ännu värre att tvingas dö i sällskap inte bara av dödsångest utan också av plågsamma sjukdomar.

Själv använder jag både döden, som jag i och för sig inte är rädd för, och rädslan för att dö på ett plågsamt sätt, som en morot att ta hand om min kropp, att göra roliga och för mig meningsfulla saker, att umgås med mina barn och min fru, att träffa mina vänner, att skratta och dricka vin.

För en sak är klar. Alla ska i jorden.

#halloween #allahelgonsdag #döden #stefansundström #kentwisti #likgiltighetsuger