DEN OPTIMISTISKE IDIOTEN

10.05.2018

Jag har haft turen att få leva med ett mestadels gott humör, en inre energi och ett optimistiskt sinne. Detta innebär att jag i vardagslivet oftast har lätt till skratt, att jag hellre ser möjligheter än hinder och att jag sällan backar för något bara för att det verkar jobbigt och svårt. I det stora perspektivet har jag när människan ställts inför till synes omöjliga problem, haft en optimistisk tro på att vetenskapen och samarbete mellan människor ska hitta en lösning. Såsom vi lyckats får det stora hålet i ozonlagret att minska igen. Såsom vi tagit fram extremt effektiva bromsmediciner mot HIV. Såsom vi lyckats få ner antalet döda i trafiken.

Av samma skäl har jag haft en tilltro till att människan ska lösa växthuseffekten och miljöförstöringen. Med hjälp av solceller, vindkraft, effektivare energianvändning, med biologiskt nedbrytbara ersättningsprodukter för plast, med ytterligare idéer som inte ens funderats fram än.

Men jag är inte bara optimist. Jag är också realist och vill förhålla mig till fakta och tror inte på sagor eller att någon gud skulle komma till människans räddning.

Ibland krockar därför optimisten i mig med realisten och då blir det kaos i min skalle ett tag. Jag kommer ur min optimistiskt, glada bubbla och får en fet smocka rakt in i hjärnan som utmynnar i en obehaglig känsla som sprider sig i hela kroppen. Som när jag häromdagen (2018-05-07) i DN läste Therese Uddenfeldts debattartikel om miljön, "Vi måste förbereda oss på vår död", där hon på ett målande sätt beskriver hur människan trots alla solceller och innovationer ändå obevekligt och i rasande fart springer mot vår civilisations undergång eftersom vi använder allt mer resurser, fiskar ut haven, omöjligt kommer att klara klimatmålet om 1,5-2 graders temperaturhöjning eftersom vi är fast i vår ohållbara livsstil av konsumtion, flygresande etc. Eller när jag en dag senare i DI läste professor Johan Rockströms artikel "Det är hög tid för en planetär bikt". Samme Rockström har ju dessutom skrivit den gruvligt, faktabaserade, men deprimerande e-boken "Omställningen till en hållbar utveckling".

Jag rannsakar mig själv och kan snabbt sluta mig till att jag inte är Miljö-Jesus. Visst har jag dragit ner på mitt flygresande och ersatt många flygresor med tåg, men jag flyger fortfarande ibland. Visst har vi i familjen sålt en bil, men vi har fortfarande kvar en stor diesel. Visst cyklar jag 95 procent av dagarna till jobbet, men de andra dagarna tar jag bilen. Visst äter jag vegetariskt 4-5 dagar i veckan, men de andra dagarna äter jag kött och fisk. Visst har vi fjärrvärme, men också en myskamin. Visst åker jag nästan aldrig till köpcenter, men jag älskar att handla nya kläder. Jag skulle kunna fortsätta ett tag till, men jag hade sannolikt tröttat ut er mer än vad jag redan gjort.

Ser jag på min omgivning blir jag inte på bättre humör i det avseendet. Människor som trots att de påstår sig älska sina barn ändå har en livsstil som talar i rakt motsatt riktning. Människor som skryter om hur många, långa och billiga flygresor de gör. Människor som kör bil trots att de lätt skulle kunna promenera eller cykla samma sträcka. Människor som vräker i sig kött nog för att mätta en tiger. Här skulle jag nog kunna fortsätta ännu längre.

Så är vi alla idioter i en stor optimistbubbla som i snabb takt störtar mot vår civilisations död och våra barns och barnbarns eländiga framtid? Läser jag Therese Uddenfeldts krönika har jag svårt att hitta motargument.

Men, nu vaknar den glade optimisten i mig igen. Om jag jämför min egen kunskap om människans klimatpåverkan nu och för 10 år sedan är det en monumental skillnad. Jag är ju heller knappast ensam om denna kunskapsökning. Det diskuteras snabbtåg som aldrig förr, elbilar, solceller, ungdomar som i allt högre utsträckning väljer vegetarisk kost, hipsters som cyklar och odlar egna grönsaker, städer som bygger om för en hållbar utveckling, företag som storsatsar på biologiskt nedbrytbara ersättningsprodukter för plast, trädplanteringar av skolor, återskapande av gamla våtmarker, stater i USA som går rakt emot sin presidents okunnighet.

Nej, vi är inte idioter och jag vägrar tro att vi störtar mot vår undergång.

Allt fler människor har en insikt som sprider sig i allt snabbare takt i havet av okunskap. Vi förbrukar resurser, men vad är det som säger att vi ska fortsätta använda lika mycket resurser i framtiden? Det kommer säkert att bli lite värre först, men jag är övertygad om vi kommer att lösa det. Bara vi är öppna för att ta till oss fakta och agera.

Lillemickes boxningsskola: Det gör inte mindre ont att få en smocka om jag blundar. Men öppnar jag ögonen kan jag dansa undan för den.

#optimism #idioter #solceller #floatlikeabutterflystinglikeabee #flyg #fakta #vetenskap #växthuseffekten #hållbarutveckling