ATT VARA ARG OCH UTMATTAD

10.01.2019

Vilken är den mest ansträngande, mest utmattande känsla en människa kan ha?

Jag vet inte hur det är för andra, men jag vet hur det är för mig. Ilska. Att vara arg.

Ilska behöver i sig inte alltid vara negativt. Ibland behövs ilska för att få till stånd en förändring. Men fortfarande vet jag inget som är ens i närheten så utmattande som att vara arg, och då har jag ändå sprungit ett försvarligt antal maratonlopp i mitt liv.

Under de senaste åren har jag sakta men säkert för egen del kommit till insikt om att även om det kan vara bra att vara arg ibland, så kanske det vore bra att försöka vara arg mer sällan. Oavsett om man som jag tror att vi bara har ett liv, eller för den som tror på flera, så känns vissa situationer ofta lite onödigt arga. Varför slösa energi på något som ofta är meningslöst?

Det är ingen nyhet att människor i världen, inkluderat Sverige, blir allt mer polariserade i våra åsiktskluster. De som är till vänster är mer vänster - även om kommunismen i alla fall för närvarande tycks död förutom i Venezuela. Liberalerna blir allt mer liberala och de som är till höger blir för närvarade väldigt mycket mer höger.

Men det räcker inte med detta. De som är oroliga för klimatförändringar är extremt oroliga för klimatförändringar. De som å andra sidan förnekar att det finns något samband mellan människans aktivitet och global uppvärmning är fast i sina övertygelser.

Och hela tiden blir alla argare och argare över att andra sidan inte fattar.

Ilskan i samhället blir därför svårare och svårare att bryta eftersom vi helst bara umgås med sådana som tycker som vi själva i olika frågor, och om vi någon gång råkar träffa på någon av annan uppfattning än oss, så riskerar vi att komma i konflikt.

Jag är inte psykolog, och verkligen inte expert på hur en människa ska hantera sin ilska och frustration. Men en modell som i alla fall de senaste månaderna fungerat på mig är att jag, innan jag målar vederbörande i bruna eller illröda färger, försöker hitta något hos den andre som jag kan tycka om. Det finns nästan alltid något hos en annan människa som är positivt. Jag försöker ta fasta på det.

Möts två människor, oaktat hur olika de tycker i de flesta frågor, så kan de nästan alltid ändå hitta något de kan enas om. Det brukar vara en väldigt bra start på ett samtal.

Alla vänsterpartister är inte kommunister, även om partiet har en trist historia. Alla SD-väljare är inte rasister även om partiet har rasistiska skrivningar om nedärvd essans i sitt partiprogram. Innan jag målar en person i hela partiets färger, kanske jag - även om det är svårt ibland - ska försöka hitta något som förenar istället för att tycka att den andre är en idiot bara för att personen råkar rösta på ett visst parti eller stå för en viss åsikt.

Klimatdebattörer av olika åsikter borde väl kunna enas om att termometern inte ljuger, och sedan lugnt och fint gemensamt försöka hitta stöd för sina uppfattningar och hitta en gemensam linje. Vi kommer aldrig fram i frågan om vi bara ska försöka misstänkliggöra varandra. Att lyssna på vad expertisen säger kan till exempel vara en startpunkt.

Jag vet inte om det är naivt, men jag har på sista tiden försökt att tillämpa denna metod på mina meningsmotståndare i politik och andra frågor. Jag har ingen aning om jag lyckats få någon enda person att byta uppfattning i någon fråga, men jag slipper i alla fall vara arg. Det är inte snällt att måla alla som röstar på SD i bruna färger eftersom det helt enkelt inte är sant. Men det är lika dumt att måla alla vänsterpartister i kommunismens röda färg eller utmåla alla miljöpartister som haschrökande hippies och militanta veganer.

Lillemickes politikerskola: Börja med att säga något snällt, så kanske du får något snällt tillbaka.

#samförstånd #politik #polarisering #ilska #likgiltighetsuger