ATT ORKA TÄNKA OBEKVÄMA TANKAR

09.08.2018

Älskar jag mina barn? Det självklara svaret för de allra flesta av oss är att givetvis gör vi det. Vi älskar dem så mycket att många av oss kan få fysiskt ont i magen bara vi tänker på att något dåligt skulle hända dem. Fast hur mycket älskar vi dem?

Vi har under hela sommaren kunnat både njuta av, men också oroa oss för, den extremt varma och torra sommaren med påföljande skogsbränder med mera. När vi dessutom på nyheterna både på TV och radio med jämna mellanrum kan höra klimatprofessorn Johan Rockström på vetenskaplig grund anföra att kanske redan Parisavtalets mål om en global temperaturhöjning på två grader är så högt att det riskerar göra stora delar av jorden omöjligt att bo på, då drabbas i alla fall jag av svårartad klimatångest och har lite svårt att förstå hur någon kan undvika att känna detsamma. Skulle under mina barns livstid den situationen kunna uppstå att hela vår civilisation kan hotas? Och utan att jag försöker förhindra det? I så fall kan jag knappast påstå att jag agerar för att så många som möjligt ska vara så lyckliga som möjligt och känna så lite lidande som möjligt. Jag struntar ju i så fall i både mina egna barn, deras barn och alla andra barn och generationerna efter det. Med andra ord agerar jag enligt min uppfattning omoraliskt.

Nästan alla människor jag känner är arbetsamma och strävsamma människor, som går till sitt arbete varje dag, jobbar hårt och gör sitt bästa. Människor som absolut inte är bekväma. Jag känner inga latmaskar. Jag känner dessutom inga bokstavstroende religiösa och ytterst få som tror på spöken eller andra väsen, utan de jag umgås med är i de allra flesta fall baserade på förnuft och vetenskap. Men en sak har vi ändå nästan alla gemensamt. Vi vägrar att på minsta sätt ändra vår livsstil, för att på det sättet försöka förhindra en eljest annalkande miljökatastrof. Som om tankarna på klimatförändringarna är så obekväma att de inte låter sig tänkas. Eller som om någon gud eller annat väsen skulle fixa det åt oss.

När det för några år sedan gick upp för mig hur akut situationen är, särskilt efter att ha läst Johan Rockströms bok (e-bok), "Omställningen till en hållbar utveckling", fick jag först klimatpanik. Därefter återkom min sedan födseln inneboende optimism och tro på att tekniken skulle lösa det. Sedan dess har jag pendlat mellan klimatpanik och optimism. Observera att det knappast är panik för egen del. Jag lär vara död sedan länge när den verkliga katastrofen kommer. Men panik för barnen, deras barn och kommande generationer. Panik för jorden, djuren och naturen. Ändå har jag bara till mindre del ändrat min livsstil. Hur går det ihop? 

Tankarna på klimatförändringarna har förvisso hjälpt mig att påbörja en resa mot allt mindre fossilanvändning. Jag flyger sparsamt både i jobbet och privat, och har bestämt mig för att göra ett seriöst försök att sluta flyga privat fram till dess flyget löst sina utsläppsproblem. Arbetet tvingar mig ibland att flyga, men också där ser jag allt oftare alternativ. Jag har gått över till övervägande vegetarisk kost, även om också jag äter kött någon gång. Jag har slutat nätshoppa eftersom jag inser att transporterna inte kan vara rimliga för miljön. Sedan flera år el-cyklar jag till mitt arbete och nästa bil lär bli en elbil.

Samtidigt inser jag att jag har långt kvar till FNs mål om två ton koldioxid per person och år.

Fördelarna med mitt förändrade beteende är att jag förhoppningsvis bidrar lite mindre till växthuseffekten. Eftersom jag känner att jag försöker förändra mig, känner jag personligen också lite mindre vanmakt över klimatförändringarna. Dessutom har den förändrade kosten gjort att jag tappat några kilon, och att jag lärt mig både grilla och laga grönsaker helt utan kött. Jag har fått återknyta kontakten med tågen i Europa och får varje dag känna frisk luft till och från arbetet. Poängen är inte att jag på något sätt skulle vara något miljöföredöme, dit har jag lång väg att vandra. Poängen är istället att jag märkt att min, i det lilla, ändå förändrade livsstil får mig att må bättre och oroa mig mindre och känna att ju fler det är som vågar ju större chans har både mina och alla andras barn till en dräglig framtid. 

Jag är helt övertygad om att de allra flesta föräldrar älskar sina barn precis lika mycket som jag älskar mina. Ibland önskar jag dock att det var lite fler som vågade tänka obekväma tankar och åtminstone påbörja en resa mot en bättre framtid. För visst är det pinsamt att ju bättre vi har det, ju större klimatbovar är vi? 

Lillemickes miljöskola: Det bästa vi människor kunde gjort, var att ta klimatvarningarna som kom redan på 1970-talet på allvar. Det näst bästa vi kan göra, är att börja agera idag.

#globaluppvärmning #klimatförändringar #likgiltighetsuger