ALLA HELGONS DAG – EN BLOGG OM MÄNNISKORNA I MITT LIV

02.11.2018

Så här i slutet på dödens vecka och timmarna innan vår egen spökfest - då tänker jag på kärlek.

Visst är det lätt att skratta ironiskt och hånfullt när människor diktar, sjunger och talar om kärlek? Jo, jag har varit där själv och gjort samma sak som många andra, nämligen tyckt att Björn Ranelid, Thomas di Leva med flera känns så oerhört pretentiösa att de i sina kärleksförklaringar blivit patetiska. Och vad är lättare än att i grupp rått skratta åt människor som predikar kärlek?

Jag har ändrat mig.

- Björn och Thomas, ni kommer förmodligen aldrig att läsa detta, men om ni gör det vill jag att ni ska veta att jag beundrar er eftersom ni vågar tala, sjunga och dikta om kärlek. Inte bara olycklig kärlek eller två-och-två kärlek i dansbands-land, utan att faktiskt älska nästan alla människor och livet. Att älska sin nästa. Tack!

Med detta sagt ska jag själv ge mig ut i det riskabla gränslandet mellan kärlek och råa skratt. Ett djupt andetag, men nu kommer det. En blogg om människorna i mitt liv.

Det är dig jag levt med nästan hela mitt vuxna liv och som lärt mig att lyssna, att älska inte bara nu utan också sen, att dela bördor och glädje med, att gråta men framför allt att skratta och festa med, att inte ge upp och att se framåt. Jag älskar dig.

Det är er jag sett komma ut som små, underbara bebisar till att förvandlas till tre engagerade och kloka människor som jag kan åka skidor med och spela fotboll med, skratta med, diskutera politik och andra viktiga saker med. Jag är så ödmjukt tacksam för er alla tre. Jag älskar er. För alltid. Så mycket kärlek.

Det är du och du och du och säkert några till som jag glömt men som jag känt ända sedan ungdomen och i så många år och vi håller fortfarande ihop. Vi har festat och festar fortfarande. Vi har dansat och dansar fortfarande. Har vi ingen annan att dansa med så dansar vi med stolar och bord. Vi har diskuterat allt från politik, religion, vetenskap, barnuppfostran, utbildning, musik till kärlek och livet och vi diskuterar fortfarande. Vi dricker vin och whisky och dansar till natten blir gryning. Fortfarande. Jag älskar er alla. En och en och tillsammans. På riktigt. Älska!

Det är mina gamla kärlekar - jag vet att jag inte alltid var snäll; även om jag är lycklig nu så på något konstigt sätt älskar jag och saknar jag er än. Förlåt. Kärlek rostar inte.

Det är mamma och pappa som - oavsett om ni ville det eller inte - gett mig så mycket frihet att jag fått bli den märkliga konsekvens av er som blivit jag. Kärlek som blir stark av rynkor.

Det är alla andra underbara människor, glada, skrattande, fulla, dansande, sjungande. Alla jag arbetat med. Det är alla jag kompisar jag inte träffat på massor av år men i alla fall återfått kontakten med på Facebook. Kärlek.

Det är killar och gubbar jag mött på fotbollsplanen. Så underbara ni är! Tack för att jag fått och får vara med och spela om den där lilla runda saken. Kärlek.

Det är alla fotbollsspelare, tjejer och killar, jag fått träna i så många år, i så många lag. Det är gympasalar jag sovit i. Det är träningar i sol, regn och snö. Vinster, förluster, hungriga, törstiga, trötta, fnissiga- fysträningar på fredagskvällar med killsnack, tjejsnack om prestationer vid sidan om planen. Vilka underbara och fantastiska människor ni alla är. Tack för att ni finns och tack alla föräldrar för att vi fått låna era barn. Kärlek (och lite ont i magen av att det snart ska ta slut).

Det är alla andra goda människor i världen, ni är så många, som hjälper de svaga, inte bara tänker på er själva utan också på alla andra. Ni som kan lägga oändliga timmar på ungdomar eller på politik, journalistik, rättvisa, vetenskap, andlighet, på att bedriva välgörenhet, på att kämpa för naturen och bilda opinion. Men det är också du som har nog bara med att orka leva. För att leva är inte alltid lätt.

Jag vet inte var när ni är. Men för att citera Brenda Russell; -"You can reach me by railway, you can reach me by trailway, you can reach me on an airplane, you can reach me with your mind, I don't care how you get here, just get here if you can".

Lillemickes livsskola: Ja, jag var där, en stund på jorden - hur underbart var inte det?

#laleh #brendarussell #björnranelid #thomasdileva #kärlek #likgiltighetsuger